- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
17

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Jag blir inkörd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det gick ej så lätt för sig, och man måste till och med fängsla hästen i en stygg tillställning, som de kallade nödspilta. Hovslagaren sade, att det kom sig därav, att okunniga smeder förut fått sko hästen, varvid de dels »verkat» foten för hårt, d. v. s. skurit bort för mycket av hoven, dels också drivit in sömmen, så att de stuckit hästen. Fötterna hade härigenom också blivit platta och fula. — Sedan jag var så långt kommen, återstod att vänja mig vid seltyget. Här var nu mycket att bära på. Först och
främst tunga bogträn över manken, och på betslet vid ögonen framstående lappar av läder, som kallades skygglappar. Och skygglappar voro de i sanning, ty jag kunde ej se åt sidorna utan endast rakt fram. Därnäst kom selen med en otäck rem, som gick rätt under svansen på mig. Det var ländstycket. Jag hatade detta, ty att få min långa svans
uppviken och trädd genom denna rem, det kändes nästan lika svårt som bettet eller munlaget. Aldrig har jag känt mig mera böjd att slå bakut, men jag gjorde det naturligtvis inte mot en så god herre, och så blev jag med tiden van vid alltsammans och kunde göra mitt arbete lika bra som mamma.

Jag får ej glömma att omtala en del av min uppfostran, som jag alltid ansett vara mig till stor fördel. Min husbonde hade redan föregående sommar skickat mig på en fjorton dagar bort till en granne, som hade en till järnvägen gränsande äng. Här betade några kor och får, och bland dem släpptes jag. Aldrig glömmer jag det första tåget, som gick förbi. I allsköns ro gick jag och åt i närheten av det stängsel, som skilde ängen från järnvägen, då jag på avstånd fick höra ett underligt ljud, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free