Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 16. Huru det slutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sextonde kapitlet.
Huru det slutade.
Det måste ha varit nära midnatt, då jag långt borta hörde ljudet av hästfötter. Ibland dog det bort, men sedan hördes det tydligare och närmare. Vägen till Eveholm gick genom skogar, som tillhörde greven; ljudet kom från det hållet, och jag hoppades, att det måtte vara någon, som var ute och
sökte efter oss. Alltefter som ljudet närmade sig, var jag nästan säker på att det var Snäggans steg ännu litet närmare, och jag kunde säga, att det var hon för jaktvagnen. Jag gnäggade högt och blev hjärteglad, då jag hörde svar från Snäggan jämte människoröster. De kommo långsamt vägen fram och stannade framför den mörka gestalt, som låg på marken.
En av karlarna hoppade ned och såg efter vem det var. »Det är Mårten», sade han, »och han rör sig inte.» Den andre karlen följde efter och lutade sig ned över honom. »Han är död», sade han; »känn huru kalla hans händer äro!»
De lyfte upp honom, men det syntes ej tecken till liv, och håret var genomdränkt av blod. De lade åter ned honom och kommo för att se på mig. De fingo snart syn på mina söndersargade knän.
»Hästen har ju fallit och kastat av honom! Vem skulle ha trott det om Svarten? Ingen kunde föreställa sig, att han ens kunde falla. Mårten måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0098.html
