Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. En vän i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visar, huru godhjärtad och oegennyttig min husbonde var. Han hade just kommit ifrån kyrkan tillika med sin hustru och barnen, då han vid trappan till sin bostad fick se en kvinna, som av trötthet hade sjunkit ner där med en liten gråtande, sjuk gosse i sin famn. Hon hade på förmiddagen
kommit gående in från landet lång väg och hade varit tvungen att hela tiden bära det lilla sjuka barnet, och provinsialläkaren hade sagt henne, att, om hon ville behålla den lille, måste hon söka att få in honom på barnsjukhuset. Han var fyra år gammal och således rätt tung för den svaga modern, och ej ett steg kunde han gå, ty han var lam i benen. Modern frågade nu efter vägen till det uppgivna sjukhuset. Som det var långt dit och hon såg så
medtagen ut, erbjöd sig nu Svensson att skjutsa henne dit, i synnerhet som det börjat regna och det var tydligt, att ett svårt oväder var i antågande. Hon tackade. »Men», sade hon, »jag är fattig och har ej penningar att betala er med.»
»Kära ni», svarade Svensson, »som ni ser, har jag här min goda hustru och våra två friska små. Om jag nu gör er denna lilla tjänst, så tycker jag att jag ej gör annat än betalar en tacksamhetsskuld till Honom, som är Herre över både hälsa och sjukdom.»
»Gud välsigne er», sade kvinnan och brast i tårar.
Snart var jag förspänd, och vi kommo ut med droskan. Just då Svensson skulle öppna vagnsdörren för att hjälpa upp kvinnan med barnet, kommo två herrar rusande med sina kappsäckar i handen. »Vi ha försenat oss», ropade de; »kör allt vad tygen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
