Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6197
Sverige.
6198
av Gustav Vasas ättlingar i samverkan
med. riksdagen och särskilt med den
småningom åter inflytelserikare adeln; med
Gustav II Adolf kan det anses slutfört.
1600-talet präglades politiskt framför allt
dels av strävan att binda samhällslivet i
fasta former (Riksdagsordningen 1617,
Regeringsformen 1634) och fördela dess
uppgifter på betryggande sätt, dels av att S.
nu åter började ingripa i den europeiska
storpolitiken. I båda dessa avseenden var
Gustav Adolf genombrottets store man,
men att initiativen både på det yttre och
inre området framgångsrikt fullföljdes,
även under tider, då konungamaktens
bärare ej personligen kunde medverka
(förmyndarregeringen under Kristinas
minderårighet med Axel Oxenstierna som
ledare), visade att sv. folket nu mognat till att
även genom andra organ än konungen (t.
ex. rikskollegierna, som stodo i spetsen
för den centrala förvaltningen) fylla
riksstyrelsens uppgifter, vilka f. ö. nu
genom sin mångfald överstego en enda
persons arbetsförmåga. Den yttre
stormakts-ställningen tog formen av ett
östersjövälde, vars transbaltiska delar väl gingo
förlorade, sedan under Karl XII:s tid alla
övriga nord- och östeuropeiska stater
förbundit sig mot S., men vars bestående vinst
blev det sv. statsområdets avrundning
inom den skandinaviska halvön, framför allt
Skånes försvenskning. — 1600-talets inre
organisationsarbete har givit varaktigt
resultat. Den nya kyrkans verksamhet bands
i fasta former (Kyrkolagen 1686);
krigsväsendet, vars uppgifter under periodens
ständiga krig oerhört ökades, utbildades
till samtidens kanske yppersta
(indelningsverket) ; rättsväsen, beskattning och annan
förvaltning ordnades (hovrätter;
länsstyrelser under landshövdingar), och särskilt
genom Karl XI :s reduktion på 1680-talet
återfördes under staten en myckenhet
inkomstkällor, vilka, delvis med
nödvändighet men stundom till överdrift och
genom makthavarnas egennytta eller
självsvåld, kommit enskilda till godo.
Härigenom åstadkoms nu en rättvisare
fördelning av skattebördorna och en social
utjämning. Under lägets tryck föranleddes
emellertid Karl XI och än mer Karl XII
att åter samla nästan all statsmyndighet
hos konungens person (enväldet); detta
blev i längden olidligt, särskilt som Karl
XII under sina sista år utnyttjade makten
till att utan folkets hörande ta dess
ekonomiska och personliga resurser i anspråk för
militära ändamål intill överansträngning.
På Karls död följde ock ett kraftigt
bakslag. — 1600-talet medförde ett kulturellt
uppsving: den ökade beröringen med
utlandet satte S. i förbindelse med de
allmäneuropeiska strömningarna i konst, litt.
och vetenskap. Den härskande riktningen
här som ute i Europa var renässansen och
dess utlöpare barocken. I byggnadskonsten
vek 1500-talets tunga borgstil
(Vasarenäs-sansen) för en festligare och gladare, från
Frankrike och Italien påverkad stil (de la
Vallées Riddarhus, Nicodemus Tessins
Kungl. slott i Stockholm och ett stort
antal adelsslott). I skönlitteraturen strävade
Stiernhielm, Hjärne m. fl. att införa
klassiska diktformer. I diktningen speglades
ock stormaktstidens nationella anda, som
även framkallade en patriotiskt besjälad
historieforskning och fornkunskap
(Antikvitetskollegium; Olof Rudbeck). På
religionens område medförde tidens allm.
strävan till likformighet och regeltvång, att
kravet på en fixerad läras föranstaltande
och bestämda kyrkobruks iakttagande
(ortodoxien) framträdde mer än det innerliga
religionslivet, men från sekelskiftet och
delvis under intryck av nöden och
olyckorna på Karls XII: s tid vann en varmare,
personligare religiositet insteg med
pietis-men.
Frihetstiden (1718—1772) och
Gustavianska tiden
(1772-—-1809).
Regenter: Ulrika Eleonora 1718—20;
Fredrik I 1720—51; Adolf Fredrik
1751—–—-71; Gustav III 1771—92; Gustav IV
Adolf 1792—1809.
Efter Karl XII:s död var Sveriges
stor-maktsställning förlorad. Under det
närmaste århundradet spelade likväl den
europeiska storpolitiken en betydande roll
i Sveriges historia, typiskt markerad av
det intensiva arbete, som stormakternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
