Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1717
Elektricite’t.
1718
vilken år 1600 utgav sitt berömda verk
De Magnete. G. visade, att de »elektriska»
ämnena, till vilka han räknade bland
annat harts, svavel och diamant, äga samma
förmåga att draga till sig lätta kroppar,
medan de icke elektriska ämnena, till
vilka framför allt metallerna höra, sakna
denna förmåga. G. skilde denna »elektriska»
kraft ifrån den magnetiska. Nästa
betydande framsteg gjordes, när tysken O. v.
Guericke år 1663 konstruerade den
första e: s-m a s k i n e n och något senare
visade, att elektriska kroppar även kunna
stöta bort varandra. År 1670 påvisade
engelsmannen R. B o y 1 e, att kraften mellan
elektriska laddningar var verksam även
i lufttomt rum. I början på 1700-talet fick
man klart för sig i samband med studier
över den elektriska gnistan, att blixten
måste vara en urladdning av e. År 1729
påvisade engelsmannen Hawksbee e:s
förmåga att alstra ljus. Vid denna tid
framkom, som en följd av undersökningar
angående olika ämnens förmåga att leda
e., begreppet goda och dåliga ledare, och
människokroppens egenskap att vara en
god ledare för e. påvisades. År 1773
indelade fransmannen C. F. C. D u f a y e. i
två olika slag, g 1 a s-e. och hart s-e. och
uppställde satsen, att laddningar av
samma slag repellera varandra och att
laddningar av olika slag attrahera varandra.
Tillika med undersökningarna om e:s
natur gjordes betydande framsteg ifråga om
alstrandet av e., dels genom förbättringar
i e:s-maskinens konstruktion, dels genom
den på flera håll samtidigt gjorda
uppfinningen av leidnerflaskan,
varigenom betydande e.-mängder kunde
framställas. Den första egentliga teorien om
e:s natur framställdes av amerikanen B.
Franklin år 1747. Enligt denna är e.
ett fluidum (flytande ämne), som saknar
vikt och som förekommer i alla kroppar.
De smådelar, vilka bilda fluidet, repellera
varandra inbördes men attraheras av
materiens smådelar. När ämnet anhopas,
uppträder positiv e. (glas-e.), och när det
förtunnats, negativ e. (harts-e.). Då denna s. k.
unitariska teori snart visade sig
otillräck
lig, uppställde engelsmannen R. S y m m e r
1759 sin dualistiska teori, enligt vilken e.
bestod av två olika fluida, av vilka samma
slag repellera varandra och olika slag
attrahera varandra.
Den senare delen av 1700-talet är en
period, under vilken en rad lysande
upptäckter gjordes angående e. Fransmannen A.
de Coulomb upptäckte år 1785 den
efter honom benämnda lagen, enligt vilken
den kraft, som verkar mellan elektriska
laddningar, är proportionell mot
laddningarnas storlek och omvänt proportionell
mot kvadraten på avståndet mellan
laddningarna. Då denna lag har samma form
som N e w t o n s gravitationslag, styrktes
härav åskådningen, att e. var ett
materiellt ämne. Under åren 1786—1800
upptäckte italienarna L. Galvani och A.
V o 11 a ett nytt sätt att alstra e. genom
det s. k. galvaniska elementet.
Härigenom gjordes det möjligt att erhålla
konstanta elektriska strömmar. Engelsmännen
W. N i c ho 1 s o n och A. Carlisle
påvisade år 1800 genom vattnets
sönderdel-ning den elektriska strömmens kemiska
verkningar. Dansken H. C. ö r s t e d
upptäckte år 1820 elektromagnetismen och
tysken T. J. Seebeck 1821
termoelektriciteten. De lagar, som reglera den
elektriska strömmen, formulerades av tysken
G. S. O h m 1827. Ungefär samtidigt
framlade fransmannen A. M. Ampere
resultatet av sina undersökningar över
elektromagnetismen och elektrodynamiken. Den
elektriska induktionen upptäcktes 1831 av
engelsmannen M. F a r a d a y, och två år
senare uppställde denne den efter honom
uppkallade elektrolytiska lagen.
Symmers uppfattning om elektriskt
laddade kroppars inverkan på varandra
såsom rena avståndsverkningar bekämpades
av Faraday. Denne antog, att mediet
omkring en elektrisk laddning befinner sig
i ett spänningstillstånd, som
karakteriseras av elektriska dragnings- och
tryckkrafter. Området omkring laddningen, det
elektriska fältet, genomkorsas av
elektriska kraftlinjer, som utgå
från positiva laddningar och sluta i
nega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
