Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harringays frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycks ej vara i stånd att inlägga er själ däri. Ni vet för
mycket. Det förvirrar er. Mitt under er hänförelse
frågar ni er själv, huruvida någonting liknande blivit målat
förut. Och...»
»Hör på», sade Harringay, som väntat sig en bättre
kritik från den sataniska tavlan. Ämnar ni tala om konst med
mig?» Han fyllde sin svinhårsborste n:r 12 med rödfärg.
»Den sanna konstnären», sade tavlan, »är alltid en
okunnig man. En konstnär, som teoretiserar över sitt arbete,
är icke längre konstnär utan kritiker. Wagner — vad
skall den röda färgen vara till?»
»Jag tänker måla över er», sade Harringay. »Jag har
inte lust att höra på alla edra dumheter. Om ni tror, att
jag ämnar resonera om konst med er, emedan jag är
artist till yrket, så begår ni ett stort misstag.»
»Vänta en minut», sade tavlan, tydligen oroad. »Jag
vill göra er ett erbjudande, ett fördelaktigt erbjudande.
Jag har alldeles rätt i vad jag säger. Ni lider brist på
ingivelse. Nåväl. Ni har utan tvivel hört talas om
domkyrkan i Köln och Djävulsbryggan, och —»
»Dumheter», sade Harringay. »Tror ni, att jag vill gå
till förtappelse för nöjet att måla en god tavla och sedan
få den reproducedad. Tag det här.»
Hans blod var i svallning. Faran endast drev honom
till handling, säger han själv. Sålunda placerade han en
klick rödfärg i varelsens mun. Italienaren spottade och
försökte torka bort den — tydligen högst överraskad. Och
därefter — om man skall tro Harringay — uppstod en
märkvärdig tvist. Harringay stänkte på med den röda
färgen, och tavlan vred och vände på sig och sökte torka
bort färgen, alltefter som den sattes dit.
»Två mästerstycken», sade demonen. »Två fullt
obestridda mästerverk mot en Chelsea-konstnärs själ. Är
det icke ett gott erbjudande?»
Harringay svarade med målarborsten.
Under några minuter kunde man endast höra borsten,
som arbetade, och italienarens spottande och ropande. En
del färg tog han emot med handen, ehuru Harringay nog
överlistade hans vaksamhet. Nu hade färgen på paletten
tagit slut, och de båda motståndarna stodo andlösa av iver
och betraktade varandra. Tavlan var insmord med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
