Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diamant under dessa omständigheter», sade jag. »Dessutom
går jag ej med hundra pund i fickan. Men likväl tror
jag er historia mer än till hälften. Om ni går in därpå,
så vill jag föreslå: kom till mitt kontor i morgon...»
»Ni tror, att jag är en tjuv. Ni ämnar underrätta
polisen. Jag går icke i någon fälla.»
»Jag är i alla fall viss, att ni ej är en tjuv. Här är
mitt kort. Tag det ändå. Ni behöver ej komma på
utsatt tid. Kom, när ni vill.»
Han tog kortet jämte en underpant på min goda mening.
»Tänk bättre om mig och kom», sade jag.
Han skakade tvivlande på huvudet.
»Jag skall återbetala er halvkrona med ränta en dag
— en ränta, som skall förvåna er. Ni bevarar väl i alla
fall min hemlighet? Följ mig icke.»
Han gick tvärs över vägen och försvann i mörkret. Och
detta var det sista, som jag någonsin såg av honom.
Senare fick jag två brev från honom, där han bad mig
sända sedlar — icke bankanvisningar — efter uppgivna
adresser. Jag övervägde saken och handlade, som jag
trodde vara det klokaste. En gång sökte han mig, då
jag var ute. Min uppassare beskrev honom som en
mycket mager, smutsig och trasig man med en förskräcklig
hosta. Han lämnade ingen hälsning. Det var det sista
av honom, så vitt som min berättelse sträcker sig. Jag
undrar emellanåt, vad som blivit av honom. Var han en
fyndig monoman, eller en bedräglig handlare med
kiselstenar, eller hade han verkligen tillverkat dimanterna,
såsom han försäkrade? Detta senare är tillräckligt troligt
för att understundom komma mig att tänka, att jag har
förlorat det mest gynnsamma tillfälle i hela mitt liv. Han
kan naturligtvis vara död. och diamanterna bortkastade
såsom värdelösa — en var, jag upprepar det ännu en
gång, så stor som min tumända. Eller han vandrar
måhända ännu omkring och försöker sälja sina varor. Det
kan vara en möjlighet, att han ännu kan dyka upp i
sällskapslivet och, i det han passerar min horisont med den
lugna höghet, som är förbehållen åt de rika och lyckligt
lottade, i tysthet förebrår mig för min brist på
företagsamhet. Jag tänker emellanåt, att jag åtminstone kunde
hava riskerat fem pund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
