Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Æpiornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soluppgången, som det tycktes helt plötsligt tätt intill mig. Jag
drev rätt mot den, tills jag var omkring en halv mil från
stranden, icke längre, och därpå gjorde strömmen en
vändning och jag måste paddla så starkt jag kunde med
mina händer och bitar av Æpyornisskalet för att nå fram
till stället. Hur det gick, så kom jag fram. Det var ett
vanligt korallrev, omkring fyra mil i omkrets, med några
få träd växande vid en källa, och lagunen var fylld av
papegojfiskar. Jag bar ägget i land och lade det väl
skyddat för tidvattnet mitt i solen för att giva det så god
chance som möjligt, jag drog upp kanoten i säkerhet och
gick på upptäckter. Det är konstigt, vad ett korallrev är
dystert. Så snart som jag hade funnit en källa, tycktes
allt intresse vara försvunnet. Då jag var pojke, ansåg
jag, att intet kunde vara mera lockande och äventyrligt
än att leva som Robison Crusoe, men denna plats var lika
enformig som en postilla. Jag gick omkring och samlade
ätliga saker och tänkte på allt möjligt, men jag
försäkrar er, att jag var uttråkad, innan den första dagen var
slut.
»Jag hade god tur, samma dag som jag landade,
förändrades vädret. En åskby gick fram mot norr och sände en
släng därav över ön, och under natten kom ett störtregn
och en tjutande storm sväpte över oss. Det skulle icke
hava behövts mycket för att komma kanoten att kantra,
som ni väl kan förstå.
»Jag sov under kanoten, och ägget låg lyckligtvis
inbäddat i sanden längre upp från stranden. Det första, som
jag erinrar mig, var ett ljud, som om hundratals
småstenar på en gäng träffat båten, och en störtflod av vatten
gått över min kropp. Jag hade drömt om Antananarivo,
och satte mig upp och ropade på Intoshi för att fråga
henne, om den onde rent av sluppit lös och sträckte ut
handen mot stolen, där tändstickorna brukade finnas. Då
kom jag ihåg, var jag befann mig.
»De fosforlysande vågorna slogo upp så högt, som om
de ämnade uppsluka mig, och för övrigt var allt becksvart
natt. Luften till och med tjöt och skränade. Skyarna
tycktes vara nästan alldeles ovan huvudet, och regnet
strömmade, som om himmelen höll på att sänka sig ned,
och som om vattenfloder östs ut över firmamentet. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
