Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Æpiornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor våg kom rullande emot mig som en vredgad orm,
och jag sprang längre upp. Men så tänkte jag på
kanoten och sprang ned, så snart vattnet väsande drog sig
tillbaka, men den hade följt med. Då undrade jag, huru
det gått med ägget och letade mig fram till det. Det
var fullkomligt oskadat och alldeles utom räckhåll för de
mest rasande vågorna; jag satte mig där och kröp ned
bredvid det för sällskaps skull. Vilken natt det var!
»Stormen var överstånden före morgonen. Det fanns
icke en molntapp kvar på himmelen, då dagen randades,
och längs stranden lågo plankbitar kringspridda — vilka
hade utgjort skelettet, så att säga, till min kanot. Detta
gav mig emellertid någonting att göra, ty genom att draga
fördel av, att två träd stodo nära varandra, uppförde jag
av dessa spillror ett slags skyddskur mot stormen. Och
samma dag kläcktes ägget ut.
»Kläcktes ut, herre, medan jag låg och sov och hade
ägget till huvudkudde. Jag hörde en smäll och en stöt
och satte mig upp, och då var toppen på ägget
sönderhackat och ett besynnerligt litet huvud tittade fram på
mig. ’Var välkommen’, sade jag, och med någon
svårighet kom han fram.
»Han var att börja med ett trevligt och vänligt litet
kräk, ungefär av en liten hönas storlek — liknade
mycket de flesta unga fåglar, men var betydligt större. Hans
fjäderbeklädnad var till en början smutsbrun med ett slags
grå beläggning, som mycket snart föll bort, han hade
knappast fjädrar utan ett slags dunlikt hår. Jag kan
knappast omtala, huru förtjust jag var att se honom. Jag
skall säga er, att Robinson Crusoe visst icke gör för
mycket väsen av sin ensamhet. Men denna var ett
underhållande sällskap. Han betraktade mig och vände ögat fram
och tillbaka som en höna, gav till ett pip och började
genast hacka, likasom om det intet betydde, att han blivit
utkläckt tre hundra år för sent. ’Jag är glad att se dig,
Fredag!’ sade jag, ty att han skulle heta Fredag om han
någonsin blev utkläckt, hade jag beslutit, så snart jag
fann, att ägget i kanoten hade börjat att utvecklas. Jag
kände mig litet orolig angående hans föda därför gav
jag honom genast en bit rå papegojfisk. Han tog emot
den och öppnade näbben för att få mera. Jag gladdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
