Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Æpiornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idyll. Om jag bara haft litet tobak, hade det kunnat vara
ett himmelrike på jorden.
»Det var vid slutet av andra året, som vårt lilla paradis
blev förstört. Fredag var då omkring fjorton fot hög
upp till näbben, med ett stort, brett huvud som en
spetshacka och två stora bruna ögon med gula kanter, de sutto
bredvid varandra som på en människa, icke ett på var
sida som på en höna. Hans fjäderskrud var vacker —
ingen halvsorg som på edra strutsar — mera lik en
kasuar vad färg och textur beträffar. Och det var då, som
han började sätta huvudet i vädret emot mig och yvas
över sig själv och visa prov på ett elakt sinnelag...
»Omsider kom en tid, då mitt fiske slog rätt illa ut, och
han började hänga efter mig på ett besynnerligt,
eftertänksamt sätt. Jag tänkte, att han kunde hava ätit av de
där sjögurkorna eller något annat, men det var verkligen
bara missnöje från hans sida. Jag var även hungrig, och
när jag slutligen drog upp en fisk, så ville jag behålla den
själv. På båda sidorna var humöret dåligt den
morgonen. Han hackade på fisken och tog den. Jag gav
honom ett slag på huvudet för att få honom att lämna den.
Och då rusade han på mig.
»Det här gav han mig i ansiktet.» Mannen visade på
sitt ärr. »Därpå slog han omkull mig. Han gick an som
en bryggarhäst. Jag steg upp, och då jag såg, att han
icke tänkte upphöra, rusade jag i väg, betäckande ansiktet
med armarna. Men med sina höga ben sprang han
fortare än en kapplöpningshäst, han gav mig verkliga
hammarslag med sina släggor till fötter och slog med sin
spetshacka ned på min nacke. Jag tog vägen till
lagunen och gav mig i vattnet ända till halsen. Han
stannade vid vattnet, emedan han avskydde att bliva våt om
fötterna och började väsnas och skrika som en påfågel ehuru
hesare och strävare. Han sprang fram och tillbaka på
stranden och kråmade sig. Jag vill lova, att jag kände
mig enkel, då jag såg den där avkomlingen av ett
förstenat släkte gå och spela herre där. Blodet rann från
huvud och ansikte och — min kropp var med ett ord som
ett gélé av alla sparkarna.
»Jag beslöt att simma över lagunen och lämna honom
ensam en stund, tills vreden lade sig. Jag klättrade upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
