Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dynamoguden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prov på dess beskaffenhet. Vid vilostunderna mellan
arbetet — och det var ett tungt arbete, då det icke blott var
hans eget utan även största delen av Holroyds — brukade
Azuma-zi hädanefter sätta sig och betrakta den stora
maskinen. Då och då kunde några elektriska gnistor fräsa
och visa blåa lågor, över vilka Holroyd brukade svära,
men för övrigt var allt så lugnt och jämnt som en
andhämtning. Dragremmarna ilade hastigt över sina axlar,
och bakom hördes det jämna och behagliga dundret från
pistongerna.
Så levde maskinen dag efter dag i sitt stora, höga rum
och hade honom själv och Holroy att sköta om den, icke
fängslad och tvungen att driva skepp, såsom andra
maskiner, som han känt till, fångna stackare hos den brittiske
Salomo — utan en härskare bland maskiner. De två
mindre dynamomaskinerna föraktade Azuma-zi på grund
av deras olikhet; den stora hade han i hemlighet givit
namnet: dynamoguden. De voro nyckfulla och
opålitliga, men den stora var sig alltid lik. Så stor den var!
Så lugn och jämn vid arbetet. Större och högtidligare till
och med än de buddabilder, som han sett i Rangoon, och
därtill icke orörlig utan levande. De stora svarta
remmarna spunno och spunno och spunno, metallringarna
skramlade under de elektriska borstarna, och den djupa,
starka bastonen sammanhöll alla de andra ljuden. Detta
tilltalade Azuma-zi högeligen.
Azuma-zi tyckte icke om arbete. Han brukade gärna
sitta och ge akt på dynamoguden, medan Holroyd
avlägsnade sig för att övertala portvakten att hämta whisky;
fastän hans egentliga plats icke var i dynamorummet utan
bakom maskinerna, och vad mer var, om Holroyd
ertappade honom på hans gömställe, så fick han smörj av en
grov koppartråd. Han brukade gå fram och stå tätt
intill jätten och betrakta läderremmen, som rusade fram
över hans huvud. Det fanns en svart fläck på remmen,
som snodde runt, och det roade honom att bland allt detta
buller ge akt på, när denna åter och åter visade sig.
Besynnerliga tankar spunnos fram under dessa svängningar.
Lärda män säga oss, att vildarna begåva klippor och träd
med själar — och en maskin är tusen gånger mera levande
än en klippa eller ett träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
