Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inbrottet vid Hammerpond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sandgången bakom honom. Mr Watkins var i likhet med
alla sanna konstnärer en blyg man, och han släppte utan
tvekan sin hopfällda stege och gav sig till att försiktigt
springa genom busksnåren.
Han var otydligt medveten om att två personer voro
honom tätt i hälarna, och han trodde sig känna igen sin
medhjälpare strax framför sig. I nästa ögonblick hade
han hoppat över den låga stenmur, som begränade den
inre parken och var ute i den öppna parken.
Det var en hetsig jakt mellan träden. Mr Watkins var
lätt byggd och väl tränad, och han vann efter hand över
den häftigt flämtande mannen, som var framför honom.
Ingendera talade, men då mr Watkins kom jämnsides
med honom, fick han en plötslig misstanke. Den andra
mannen vände samtidigt på huvudet och lät höra ett
utrop av förvåning. »Det är icke Jim», tänkte mr
Watkins, och samtidigt kastade sig den okända så att säga
framför mr Watkins knän, och båda rullade omkring
varandra på marken. »Giv hit en hand, Bill», ropade
främlingen, då den tredje hann fram. Och Bill gjorde så,
två händer till och med och en ganska eftertrycklig fot.
Den fjärde mannen, som förmodligen var Jim, hade
tydligen vänt åt sidan och givit sig i väg åt annat håll.
Åtminstone förenade han sig icke med dessa tre.
Mr Watkins minne av händelserna under de närmast
följande minuter äro ganska svaga. Han har en dunkel
föreställning om att han hade sin tumme inne i den förste
mannens mun, och att han kände sig orolig, huru det
skulle gå med den, och åtminstone under några ögonblick
höll han huvudet på den herre, som lyddes till namnet
Bill, nere vid marken medelst håret. Han var också
sparkad på en hel del olika ställen, som det föreföll av en stor
hop folk. Därpå satte den herre, som icke var Jim, sitt knä
nedanför mr Watkins midja och försökte resa upp honom.
Då hans förnimmelser hunnit bliva mindre otydliga, satt
han på gräset, och åtta eller tio män — natten var mörk
och han var väl mycket förvirrad för att kunna räkna —
stodo omkring honom, tydligen väntande, att han skulle
hämta sig. Han antog till sin stora sorg, att han var
fången, och troligtvis skulle han gjort några filosofiska
reflektioner angående lyckans obeständighet, om icke hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
