När Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol in till henne i den fattiga kammaren där hon låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar, utan hela natten. Det blev mycket brått för henne att stiga upp och göra i ordning efter sig i rummet för att kunna vandra sin väg.
Hon var styrkt av sömnen, kände sig beslutsam och kraftig och var inte missnöjd med det steg hon hade tagit. Det enda, som ängslade henne, var fruktan för upptäckt. Men om hon bara kunde komma bort från Hånger utan att bli igenkänd, trodde hon, att all fara skulle vara överstånden.
Återigen fann hon en matbricka utanför sin dörr och dessutom ett papper med ett par skrivna rader:
"Vi förstår att du vill stanna hos oss, eftersom sliparen har rest sin väg ensam. Tvivla inte på att du är välkommen!"
Hon gick ut i det motliggande rummet och såg, att skärsliparen var borta. Det var ett bekymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte mycket bättre om att vandra härifrån än att åka i hans släde. Hon skulle nu bara fråga sig fram till en by, där hon kunde få en ordentlig skjuts. Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt borta, och innan kvällen skulle hon vara i Göteborg.
Hon knöt den svarta duken om huvudet, trängde på sig Lotta Hedmans kappa, fattade sin väska och ville gå.
Innan hon lämnade rummet, öppnade hon emellertid våskan för att se efter, att pengarna och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade hon till av förfäran. Hennes sjuhundra kronor var borta.
Hon kände efter i kappfickan och i klänningen. Pengarna fanns inte.
Hon förstod genast, att de var stulna. Skärsliparen hade tagit dem ur väskan, medan den hade legat kvar i släden.
Hon måste sätta sig ner för att inte falla. Detta var ett fruktansvärt slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vägar var stängda. A, herregud!
Hon lutade huvudet mot bordet och försökte tänka. Ja, hon hade talat om för reskamraten i går, att hon hade pengar. Kanske att han under hela dagen inte hade tänkt på annat än att stjäla dem från henne. Mittunder trötthet och utmattning hade han hållit fast vid sin föresats.
Och nu hade han gjort livet omöjligt för henne.
-Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam, sade hon. En hård värld.
Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.
"Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på lands vägen", tänkte hon. "Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att bli en äventyrerska."
Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på.
Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde.
"Det var inte någon synvilla i går", tänkte hon. "Det var döden, som satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat sig i hans våld."
"Men han är inte någon hård herre", fortsatte hon sin oroliga tankegång. "Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?
Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte arbeta sig in i dödstanken.
-Gud ska ha barmhärtighet med mig, sade hon. Han vet allt. Han vet, att jag inte ville skada någon Han vet också, att detta är den enda utväg, som återstår mig.
I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne. Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken väg hon hade att gå.
Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en man och inte en gammal, utan en ung.
"Det är Sven Elversson själv", tänkte hon.
Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka. Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till bordet, där hon satt.
-Att det ska vara så svårt för dig, Rut! sade han. Får jag inte skicka ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om att vända tillbaka till?
När han sade detta, Iyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick.
-Jag är inte den, som ni tar mig för, sade hon Jag är Sigrun Rhånge, som är gift med kyrkoherden i Algeröd.
Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka högt.
-Sigrun Rhånge är död, sade han. Hon dog natten till i går. När jag fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne än en gång, men det var för sent. Hon var redan lagd i kista och nersatt i graven.
Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade en aning om att han hade talat högt.
-Ja, om det vore så väl! sade hon som svar på hans tanke. Om Sigrun Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!
-Sigrun Rhånge är död, upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att kunna finna sig till rätta. Henne får jag aldrig mer se på denna jord.
-Ja, medgav hon. Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men jag, olyckliga stackare, jag lever.
Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra.
Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin. Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var en levande han hade att göra med.
-Ni lever! sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast sjunka ner dämpad och mild. Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna förstå detta?
Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.
-Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morse, sade hon med skälvande röst. Och jag har alltid hört mycket gott om er. Vill ni hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.
Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä framför honom.
Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera skuldran och lutade sig ner, så att hans ansikte kom alldeles inpå hennes.
-Ni hjälpte en gång mig, ni, när jag befann mig i min djupaste nöd. Tror ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom tusen gånger, om det stode i min förmåga?
Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade henne, tog en stol och drog den fram till bordet.
-Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?
Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:
-Det är så mycket att tala om. Jag vet inte var jag ska börja. Hon höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. Vi har just inte varit Iyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap, lade hon till.
Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin berättelse.
-Min hustru var inte heller Iycklig, sade han.
Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med handen kunde skymma bort ögonen.
Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.
- Folk har väl talat om oss, sade hon. Om ni i går var i Algeröd, så hörde ni kanske historien om inackorderingen . . .
-Å ja, sade han, jag hörde den och mer till, men det var ingen illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.
Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt. Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta lugna sätt, då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, när hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.
-Det var ingen, som tvivlade på att jag var död? sade Sigrun.
-Nej, sade han, ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i smittkoppor.
Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.
-Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...
Hon blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.
-Är det min hustru? frågade han.
-Ja, sade hon, jag tror. .. det måste vara er hustru.
Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag
Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. "Döden", tänkte hon, 'döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda var Sven Elverssons hustru, när jag bad honom hjälpa mig."
Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sövande dödsstämningen kom pa nytt och sänkte sig över henne.
Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning som förut.
-Nu ska ni tala om allting för mig!
Hon Iydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, när den döda hade kommit in i brygghuset, till nu, när Sigrun satt här i luffarstugan på Hånger.
Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.
Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa, att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. "Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?"
Sigrun hade slutat tala för länge sedan, och Sven Elversson satt tyst och eftersinnade vad han skulle säga och vad som skulle göras. Under det att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat kunde göra än sända henne tillbaka till hennes man. "Den mannen lär inte lockas att begå någon tadelvärd handling", tänkte hon.
"Detta allt har varit onödigt", sade hon till sig själv. "Det tjänar ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri."
Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.
-Det var så mycket, detta, sade han och blev själv förvånad över att höra hur han nu talade till Sigrun; samma ton som till sina andra skyddslingar. Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna här på Hånger nu för det första.
Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på. Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.
-Jag har bara min far och mor hos mig, fortfor han, och jag tror inte, att de är mycket rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får flytta in i stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.
-Och sedan då? sade hon med nästan sträv ton.
Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller död för henne. Han hade inte kraft att säga annat än detta: -Det får stå i Guds hand.
"Jag kan inte driva henne till förtvivlan", tänkte han, "men hennes egen håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är säker på att det ska gå så, allt ska bli bra."
Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog hon en lättnadens suck.
-Se, jag tänker så här, sade han. Det är inte bra att Ijuga och fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Och hjärtat kan förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?
Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting.
A jo, vi säger så, sade han, vi sager så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt och tungt. Vi ska tänka, au alltsammans kan ställas till rätta igen.
Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med
henne. Hans sätt skulle ha retat henne en annan dag, men
nu var det obeskrivligt lugnande och välgörande. Hon hade
det intrycket, att den mannen hade övertagit alla hennes bekymmer och
all hennes olycka och nu bar dem i hennes ställe.
