Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde i början av majmånad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och när hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen uppe i Algeröd och se hur han hade det.
När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och Iycklig över att få bo hos honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände hon ingen harm över.
Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet var så ohjälpligt små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt bröst och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i Algeröd.
Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen. Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som var fullt av skratt och skämt och lustighet.
Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.
Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en helt annan man.
Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen förträfflighet.
Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande. Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv.
Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde aldrig komma till punkt.
Och de två flickorna slog ihop händerna och visade tydligt hur de beundrade honom.
Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de låg för hans fötter och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en, som har gått igenom ett svårt misslyckande och som på allt sätt måste söka efter upprättelse.
Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga, och det Ijöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han ville inte gå ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg och väntade på honom, men han skilde sig inte från sällskapet. Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde hustrun så, att han höll på att gå under.
När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.
Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom in i hans rum.
Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.
Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes böcker stod främst på bokhyllan.
Det var en bok, som prostinnsn väl kände igen, en liten andaktsbok, som dottern hade fått, när hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid sängen.
-Den här läser jag i varje kväll, sade kyrkoherden, i den och i ingen annan.
Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt ansikte.
-De här tyckte hon om, sade han. Och det är ingen annan hand än min, som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.
Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd innerst i en låda, som skulle den vara en dyrbar skatt.
-Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här? sade han.
Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.
-Den får ligga på det där bordet, sade han, därför att Sigrun själv har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?
Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon annan med arbetet.
Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov till, men han vred och vände på dynan flera gånger, innan han lämnade den ifrån sig.
Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul skinnpåse.
-Den här bär jag om dagen i västfickan, sade han, och om natten ligger den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller natt.
Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men att han inte kunde och att det var därför, som det kom så falska toner ur instrumentet
Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.
-Kom hit och sätt dig bredvid mig, sade hon med moderlig och mild röst, och låt mig höra hur det är med dig.
Då bröt han ut i våldsam gråt.
-Å, jag vet inte, sade han, jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.
-Hon försvann ifrån mig, sade han, men jag har ingen känsla av att hon är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför att hon var rädd för mig.
Jag har inte kunnat göra henne Iycklig, men det var bara därför, att jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde in henne. Och nu plågar det mig, att jag lät henne lida. Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv hade förgåtts, bara hon hade fått vara Iycklig under denna korta jordevandringen?
Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog, därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna kvar hos mig.
Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av
det han sade förvånade henne, ty hon visste, hon, som var
gammal, att aldrig har någon människa stått vid en älskad
varelses grav utan att sönderslitas av ånger och samvetskval.
