Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans arbetsrum mittpå en förmiddag.
Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig, och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över hennes panna spred sig en klarhet, som om himlen skulle ha rämnat ovan henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.
Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte rörde sig om annat än den stora världsförödelsen och ryttaren på röda hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga förstöring.
Hon undvek att vara med människor mer, än som var alldeles nödvändigt, och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.
Hennes hår hade stått i himlens sky, hennes ögon hade farit runt i huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna hade det gått som det kunnat.
När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat dem stränga ord ur skriften, som hade Ijudit nästan som hotelser.
Modern hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin tjänst.
Denna dag tänkte han för sig själv, när han såg hennes förändring: "Nu ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som kommer ihåg Sigrun i detta hem."
Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade mycket att säga honom.
Och till hans stora förvåning, för hon var till allra yttersta grad högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta honom en saga.
-Det fanns en gång en gård, sade hon, där det bodde ett hederligt bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem många gånger, både när de stal och när de satte ut fällor för människor och boskap, men hon förrådde aldrig, att hon såg något.
Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte ihåg sig, utan hon hälsade på honom. "God dag, grannfar!" sa hon och skakade hand med honom. "Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har köpt."-"Ja", sa jätten, "och billigt är det med. Det var två bönder, som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så gick jag min väg med tygpacken."
Sedan stog de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa jätten plötsligt: "Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?"-"Jo", svarade hon, "jag fick en vattendroppe i ögat, sist när jag var inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte."-"A nej då! I vilket av ögona?"-?'I det vänstra", sa bondhustrun, och med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det. Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.
Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades, sade Lotta med hög och skärande röst. Kyrkoherden slog ut mitt seende öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har ingen framgång och finner ingen, som vill Iyssna till mig. Jag är hemlös och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig arbeterska.
Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:
-Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara för att tala om detta gamla
-Nej, sade Lotta, men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara bra ibland att veta att en har gammal skuld att begära avdrag för. Det blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.
Mannen framför henne skakade på huvudet.
-Jag förstår inte vart Lotta vill komma
Men Lotta svarade utan minsta förvirring:
-Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.
-Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller, sade hon, och till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru, som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod av det mörka, som fanns inom honom.
-Lotta Hedman!
Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en varning att inte gå för långt.
-Låt mig hålla på, kyrkoherden! bad Lotta. För jag säger inte detta som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er vågskål, för att det ska väga jämnt.
Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det har löst mig ur min förnedring och Iyft mig opp ur lögnen, så att jag åter kan se människor i ansiktet.
Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföll de inte kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse att meddela honom underrättelsen.
Och så började Lotta berätta.
Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett stort oväder. Moln drog upp från alla håll. En fruktansvärd köld och ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få fram orden.
Trots all svårighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera underrättelser från Sigrun och att denna efter sin ankomst till Hånger hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men ganska långvarigt.
Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag, och vad hon då hade upplevat. det hade skrämt henne så, att ingenting hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut i det främmande.
Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville vända om hem, de blev i det närmaste osagda.
Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade erhållit och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det stod skrivet dessa få rader:
"Lotta, du ska gå till Edvard och tala om allt för honom. och bed honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig värd att än en gång bli hans hustru!'
Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden. Han slet upp det och möttes av det enda ordet:
"Förlåtelse!"
När kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert, sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda dans.
-Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar henne i morgon, sade kyrkoherden. I dag måste jag fara på en skolexamen.
Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax
efter tolv reste kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en
lång färd till ett avlägset skolhus. Men då han hade hunnit
till en korsväg, vek han inte av på vägen, som ledde till
skolhuset. Han for öster ut, upp mot Dalslandsgränsen, i
riktning mot Hånger.
