Där byggde i gamla lönnen
Ett fågelpar år från år.
De styrde från fjärran söder
Sin kosa till nordens vår.

Där hade de skådat dagen
Och slagit sin första drill,
Och därför de glömde Nilen
För nordens maj och april.

Och öfver de vida hafven
De hunno på nytt igen
Till välkända, gamla lönnen
Och byggde sitt bo i den.

Och lyckliga fågelparet
Höll vakt om sin gömda skatt,
Och ungarna lefde glada
I trygghet för hund och katt.

Hvem hade väl mod att störa
De värnlösas stilla ro,
Och rycka från starka grenen
Det konstgjorda, trefna bo?

Hvem hade ock mod att höra
Från sörjande fågelpar
En klagan, att lilla nästet
Med ungarne borta var?

Hvem kastade på det sedan
En blick af belåtenhet?
Wi veta det icke, men kanske,
Ja, kanske att du det vet?