Kaniner, kaniner, så fina och kvicka,
Kom, låtom oss skynda att gifva dem mat,
De friskaste kålblad och mjölk till att dricka,
Och det på vårt vackra, vårt blågula fat!

Kaninerna lefva väl helst i det fria
Och bygga i klippornas remnor sig bon,
Dock trifvas de äfven, du vet det, Maria,
Som tama därute på sandiga mon!

De vilja dock ej att vi tanklöst dem jaga
Och skrämma och plåga, som mången det gör,
Nej, må vi med mildhet behandla de svaga
Och minnas, att Gud deras suckan ock hör!

Wi unna ock djuren att fröjdas åt lifvet,
Och vilja ej göra dem minsta förfång,
Ty hela Guds skapelse löftet är gifvet
Om frihet från allt, som här vållar den tvång.

Må aldrig i skapelsens suckan då blandas
En klagande ton öfver oss, tills en dag
Den soliga morgon för jorden skall randas,
Då allting har kommit fullkomligt i lag!