Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ock menniskans högsta och yttersta ändamål, så att hon genom
denna kraft rätteligen kan sägas för sig frambringa och skapa ’sig
sjelf, hon må nu aktuelt lyckas deri mer eller mindre.
Låt alltså vara, att den förnuftiga mcnniskoanden såsom ändlig
icke i alla sina funktioner kan blifva fullkomligt eller i samma grad
aktuel för sig sjelf, så sträfvar han dock i och genom dem alla att
uppnå detta mål, jemväl i sådana, som snarare synas leda ifrån än
till detsamma. Men i samma mon han verkligen eftersträfvar och
närmar sig detta mål, i samma mon vinner hans eget lif större
aktuel fullkomlighet. Denna fullkomlighet innefattar följande tvenne
hufvudmomenter: det högsta möjliga sjelfmedvetande eller l^larhet i
förnimmandet och den största möjliga frihet eller sjelfverksamhet i
handlandet, och dertill sluter sig den största möjliga enhet och
harmoni i funktionernas mångfald, hvilken harmoni utgör förnuftets
form. Och alldenstund dessa momenter konstituera fullkomligheten
hos ett och samma väsende, så kunna de icke skiljas i den mening,
att det ena verkligen skulle kunna finnas utan det andra. Men
emedan menniskoanden, såsom relativ, är en enhet af motsatser och,
såsom ändlig, ej kan i samma grad ernå och omfatta det hela som
delarne, så måste han i särskilda momenter af sin verksamhet mera
eller företrädesvis fästa sig vid och åsyfta ett, i det han under tiden
mera förbiser och åsidosätter ett annat. Häraf således funktionernas
olika förhållande till de momenter i ändamålet, hvilka vi påpekat,
och häraf äfven den indelning af de menskliga funktionerna och
förmögenheterna, hvarom nu är fråga.
Mennniskoanden benämnes teoretisk eller kontemplativ f örmåga,
så vida han betraktas såsom subjekt och princip för sådana
funktioner, med hvilka han närmast åsyftar vissa former af förnimmande^
men ytterst det högsta möjliga sjelfmedvetande och den högsta
möjliga klarhet i sina bestämningar. Praktisk förmåga eller
handlingsförmåga kallas menniskoanden åter, såvida han utvecklar
sådana funktioner, med hvilka han närmast åsyftar vissa former af
förändring, men ytterst d^n största möjliga frihet och
sjelfverksamhet, som endast vinnes genom hindrens undanrödjande. Ty ehuru
anden i hvarje sin verksamhet sträfvar till förnuftets högsta
aktualitet eller sjelfmedvetandets sannaste form, så kan han såsom enhet
af motsatser likväl icke i hvarje funktion i samma grad och på
samma sätt vinna detta mål, utan det kan ske ena gången mera
direkt, andra gången mera indirekt. Direkt söker menniskan vinna
denna aktualitet såsom teoretisk förmåga och verksamhet, och om
denna förmåga verkligen når sitt yttersta mål, sammanfaller hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
