Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spillror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
något, som aldrig blifvit tänkt till slut, förnummet
endast som en hemlig, instinktlik längtan, i sådan
enformighet blir tiden som ett omätligt haf utan
gränser, ett sådant, som man understundom skönjer
i drömmen, men då utan att någonsin kunna hinna
öfver det bort till andra stranden.
Och det tycktes henne — hon kände det mera,
än hon tänkte det — som om den tid, hvilken
låg mellan den stunden, då han så ömt talat till
henne i föräldrahemmet, eldigt kysst henne och
äfven kommit hennes eget hjärta att klappa star-
kare, nu vore ett dylikt obestämdt, oändligt tom-
rum. Och när han, där han satt så trygg och
rökte sin pipa, redan något grå i håren, ibland
mekaniskt strök hennes kind eller lätt, nästan utan
att tänka därpå, kysste hennes läppar med en sådan
kyss, som ingenting säger, som ej begär att besva-
ras, som gifves ej af behof att visa kärlek, utan
af vana, — då kände hon dunkelt, att lifvet var
mycket ödsligt, stillastående, färglöst —• — —•
Och dock hade hennes lugna, starka ömhet
för honom, hennes tillit och aktning icke mattats.
Hon hade aldrig glömt det utbrott af stark, ung-
domlig kärlek, kvarmed han en gång vann henne.
Det var en skatt, öfver hvilken hon rufvade och
som var henne en hemlig källa till både saknad
och stolthet. Med dess tillhjälp lockade hon fram
minnet af de få ljufva förlofningsdagarna, hörde
hon hans röst, såg åter den varma blicken i hans
ögon ■— denna blick och denna ton, som han
ännu någon gång, när han blef inspirerad, kunde
återfå på predikostolen, så att hans eljest entoniga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
