Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spillror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47 —
öppnas för lienne: hade han ej Iofrat det, han,
målaren, som stod där framför henne, sjiilf en
erkänd konstnär? Hon behöfde endast liiwa sin
O »
hand i hans — han hade ju redan tagit den.
Plötsligt drog hon sin hand till sig — —
Tjsta sågo de på hvarandra. Han rörde sig
ej ur fläcken, hans genomträngande ögon blickade
oafvändt in i hennes stora ångestfyllda. Fönstret
stod öppet, syrsorna sjöngo utanför i gräset, och
suset från kyrkogårdens alrnar hördes dit in. Då
blef hon plötsligt blek, glansen i hennes ögon slock-
nade, spänningen i hennes drag gaf vika.
Ur suset därute tyckte hon sig i denna afgö-
randets stund höra en hviskning, en röst, en väl-
bekant och kär, och dock under lång tid nästan
halft förgäten, hennes egen stilla moders röst med
det vanliga maningsordet i alla tunga timmar:
»plikten framför allt, min dotter!» och hon tyckte,
att hennes döda barns ögon på taflan framför henne
fått ett bedjande, nästan förskräckt uttryck, så som
hon mindes dem, sista gången hon såg dem un-
der trädet i skogen, strax innan sjukdomen grep
dem alla.
»Jag kan inte», sade hon klanglöst.
Rösten lät brusten. Och han såg med del-
tagande och cn känsla af sorg och samvetsagg, hur
all den ungdomsglans, som glädjen öfver det lyc-
kade arbetet och som tanken på drömda skönhets-
världar lagt öfver hennes ansikte, försvann under
den våldsamma inre kampen, sliten som hon var
åt tvenne håll, och hur hon med ens såg många år
äldre ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
