Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tok-Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 127 —
skyla honom, ehuru ej ens dessa äro hans, ty
äfven de tillhöra ju det offentliga.
Men Tok-Kristian ägde dock något eller trodde
sig åtminstone äga det, och det var just en liten
kulle inom de fattigas område på kyrkogården, en
låg liten kulle, från hvilken hans händer aflägsnat
hvarje grässtrå för att i stället där plantera tusen-
skönor och gullvifvor.
Därunder låg hans mor; det visste han, ehuru
ingen annan visste det. Alla sade till och med mot-
satsen, men läto honom dock hållas i sin tro, helst
som ingen gjorde anspråk på kullen eller brydde
sig om densamma.
De fattiga ha annat att göra än sörja öfver
sina döda; de få uppbjuda all sin kraft för att
sörja för sina lefvande.
Sin mor kom Tok-Kristian alls ej ihåg. Hon
hade dött, långt innan hennes fjollige gosse kunde
förstå sin förlust; ty såsom en sådan förnam han
instinktlikt hennes bortgång. Också på fattighuset
kan det finnas modersvård och modersömhet, äfven
om den ibland gifver sig hårdhändt uttryck.
Men kullen älskade han. Långa stunder låg
han på knä bredvid den och klappade dess släta
mull, talade till den, soin om den döda, han
trodde livila därunder, ännu kunde höra honom.
Kullen på kyrkogården var hans enda egen-
dom, hans käraste i världen.
Men Tok-Kristian var dock ej ensam och öf-
vergifven.
För sin fromhet och godlynthet var han af-
hållen i hela staden. Någon egentlig nytta kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
