Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tok-Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
efter honom och nappade i hans rock, vände han
sig endast om, höjde varnande sin hand och sade:
»Du blir aldrig konfirmerad».
Det var den värsta olycka och det största
straff, Iuul kunde tänka sig. —
Hvarje söndag nåddes hans öra af klockornas
dofva klang.
Då visste han, att den stora ekedörren stod
öppen; strax innanför densamma hade han sin egen
lilla vrå bakom en pelare, men ändå så, att han
kunde se framåt den långa gången till altaret i
koret och predikstolen nära invid.
Och när orgeln brusade öfver honom, trodde
han äfven detta vara malmklockans toner och böjde
sitt hufvud i stilla andakt, ty nu hörde han, nu
behöfde han ej se.
Bättre än någon annan följde dock Tok-Kri-
stian med hvad prästen sade.
Då denne stod framför altaret och såg fram
öfver de nedböjda hufvudena, förbi det lilla skep-
pet, som hängde midt i gången med rigg och rår
och full tackling, framåt mot dörren, då mötte han
alltid den hängifna lyssnande blicken ur den döf-
ves ögon. Dessa voro under hela gudstjänsten oaf-
brutet fästa på hans ansikte, och det var honom
alltid, som om denna klara blick väckte rikare tan-
kar inom honom, som om han finge större makt i
sitt tal, då han ställde det till dessa ögon, hvilka
uppfattade hvarje ord och förstodo dem, utan att
kroppens öra förnam något ljud. Det var som
ett utbyte själ och själ emellan, och prästen tyckte
alltid, att han i Tok-Kristians ögon bäst såg, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
