Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tok-Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 129 —
den svagaste hviskning. Han såg dock mer, än
alla andra människor hörde. —
Tok-Kristian hade både urskillning och om-
döme; han teg med mycket af hvad han sett och
berättade endast sådant, som ej kunde’ställa till
oreda eller skada. Därför var han också afhållen
af alla och aldrig fruktad.
Särskildt brukade alla barn samlas omkring
honom, visserligen ibland af nyfikenhet, men oftast
med brinnande ifver att förmå honom att berätta
sagor om älffolket, som bodde i björkskogen på
andra sjöstranden, om de lätta gestalter, som stun-
dom där bortifrån kommo sväfvande öfver vattnet,
hvilkas hvita vingar och släpande slöjor man tyd-
ligt kunde se, då de sakta rörde sig framåt, men
som tycktes vara bara dimma och töcken, då de
hunnit närmare. »Tycktes», sade Tok-Kristian —
det såg nämligen bara så ut; ty i själfva verket,
så påstod han, var det vattenandar, som drogos af
klockljudet; men kommo de väl öfver vattnet hit
fram till staden, så kunde ej de elaka, olydiga och
hårdhjärtade se dem.
Och barnen tänkte med undran, att det måtte
vara bra märkvärdigt att få se allt det, som Tok-
Kristian sett; ty att han sett allt, livad han berät-
tade, därom voro de öfvertygade — han var j u så
olik alla andra människor, och det fanns ett ut-
tryck i hans vänliga ögon, som gjorde dem stilla,
nästan som då de voro med far och mor i kyrkan.
Hans bästa smeknamn till de små var: »Du
är en liten Guds ängel»; och när någon gång ett
af barnen på gatan gäckades med honom, följde
Spillror. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
