Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Första artikeln. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
AUGSBURG SK A BEKÄNNELSENS APOLOGI.
livarken godt eller ondt), på samma sätt som man kan säga
kroppens hudfärg eller ohälsa vara detta.
Men vilja nu motståndarna påstå begärelsen vara ett
dylikt adiaforon, så skola cle häruti motsägas icke blott af många
skriftställare utan förvisso ock af liela kyrkan. Ty att tvifla
på Guds vrede, på Guds nåd, på Guds ord, att vredgas på Guds
domar, att harmas öfver om Gud icke genast rycker en undan
hemsökelser, att knota öfver att det i världen går de
ogudaktiga bättre än cle fromma, att uppeggas till vrede, köttslig lusta,
ärelystnad, girighet o. s. v., hvem har väl vågat kalla dylikt
adiafora, äfven om det icke åtföljts af ett fullt medvetet
samtycke till begäret. Af psalmerna och profeterna framgår
emellertid, att äfven gudfruktiga människor hos sig känna sådant.
Men i skolorna hafva de härvid från filosofien infört (för
bibeln) alldeles främmande åsikter, nämligen att vi för våra
lidelsefulla begärs skull icke äro hvarken goda eller onda, och
förtjäna hvarken lof eller tadel, samt att intet är synd, som
icke sker med fri vilja. Dessa meningar äro emellertid af
filosoferna utsagda med afseende på världslig dom men icke med
afseende på huru Gud dömer oss. Härtill foga de
obetänksamt äfven andra meningar, såsom att naturen icke är ond.
Däremot hafva vi, om det säges i rätt sammanhang, intet att
invända, men här användes det falskt i syfte att förringa
arfsynden. Sådana meningar läser man emellertid hos
skolasti-kerna, som otillbörligt sammanblanda filosofien eller den
världsliga sedeläran med evangelium. Och dylikt lärdes icke
blott i skolorna utan spreds, såsom plägar ske, från skolorna
till folket. Dessa åsikter blefvo härskande, närde förtröstan
på de mänskliga krafterna och undertryckte kunskapen om
Kristi nåd. När därför Luther ville klargöra, huru stor
arfsynden och den mänskliga brisfcfullheten är, lärde han, att det
som efter dopet kvarstår af arfsynden icke till sin natur är
för människan ett »adiaforon», utan något, för hvilket Kristi
nåd behöfves, på det att det icke må tillräknas, samt den helige
Ande, på det att det må dödas.
Medan nu skolastikerna förringa såväl synden som sträf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
