- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
8

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han lät åter träpinne och kniv sjunka för att
kunna se på henne.

»Mamma sade, att tant är sjuk och att jag inte
skulle gå ifrån tant, därför att det kunde vara
någonting tant ville.»

Han talade långsamt och med tydligt bemödande
att ordagrant minnas allt, och han fortfor att se på
henne, som för att utforska, om hon riktigt
förstått, och om hon visste, att han talade sanning.

»Jag vill ingenting,» kom det ovänligt.

»Det gör inte något, jag kan gärna bli här
ändå,» svarade barnet, med stilla tillfredsställelse
över att vara till nytta.

»Vill du inte springa dit bort till bänken, där
du hade din lilla vagn?»

»Nej, nu skall jag hitta på något annat.»

Hon låg en stund i plågsam stillhet, liksom
fjättrad, medan den lille verksamt sysslade bland
löv och pinnar. Hon tyckte att hon hatade honom.
Men hon kunde icke låta bli att betrakta dessa fina
små lemmar och de späda dragen, över vilka det
under själva leken låg ett lillgammalt uttryck av
eftertänksamhet.

Hon reste sig.

»Du blir visst trött av att gå så mycket, du kan
ligga kvar här och leka.»

»Tack; jag kan gott gå; jag kan gå så långt
tant vill.»

Han var redan på fötter, beredd att traska med.

Hon förstod, att hon icke skulle bli kvitt sin
välmenande plågoande förrän till kvällen, och att
det icke fanns annan råd än att göra tiden så
dräglig som möjligt. När hon kommit till klarhet
över, att hon måste vänta, var det som om något
av hennes ovilja mot den lille givit vika. Han
sprang bredvid henne med ojämna steg, och för att
hjälpa honom att gå stadigare sträckte hon ut sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free