- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
12

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Frågan ställdes skenbart till Ejnar, som icke
svarade, utan endast såg ned i sin tallrik med en
min så anspråkslös, att den tydde på en mycket
stark inre tillfredsställelse.

Tant teg även, och kring de tunna läpparna
kom det ett drag av hat. Hon såg upp med en
snabb blick och satt därpå lika kall och stel igen.
Men det jäste av harm och trots inom henne.

Trodde hon — denna robusta, rödkindade kvinna
därborta, som aldrig känt vad kval och ångest och
tomhet och leda vill säga — trodde hon sig med
sin klumpiga slughet kunna hindra vad som måste
ske? Triumferade hon redan, därför att barnets
närvaro fördröjt utförandet?... Å, denna
dumhetens hjärtlöshet, att icke ens unna en människa
att få dö!... Och denna kvinna trodde sig klok
och god, alla människor ansågo henne så. — Dum,
endast dum!

»Du har väl inte varit till besvär för tant,
Ejnar?» sade modern och såg på den lille med en
blick, som hon nästan gjorde förebrående. Det var
hennes föresats att tvinga den inbitna
halsstarrigheten därborta till ett svar.

Ett par av syskonen fnittrade och stötte på
varandra, Ejnar blev röd, och stoltheten gled över i
förödmjukelse. Han hade synbarligen varit så säker
på ett erkännande, och nu kom i stället syskonens
spe och moderns förebråelse!

»Ejnar och jag trivas gott samman. Eller hur?»
— Det lade sig en mager, något skälvande arm
kring Ejnars skuldror, och han såg upp i ett blekt
ansikte, som böjde sig emot honom, medan ett par
underliga ögon sågo in i hans — ett par
hjärtängslande mörka ögon med någonting skarpt, som med
ens blev milt.

Den lille kunde icke svara. Han såg på en
gång skyggt och förtroendefullt upp i det bleka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free