Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I väntrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta stadsbarn var icke av dem som äro vana
att tiga.
»Har han skadat sin hand?» vände hon sig plötsligt
till arbetaren.
»Ja.»
»Fått den i någon maskin?»
»Ja.»
»Någon svår skada?»
»Krossad.»
»Nu nyligen?»
»I går.»
Han talade med ansträngning, kort, kärvt som
vid ett polisförhör. Svetten bröt fram på hans
panna, han tog upp en omsorgsfullt hopvikt näsduk
och strök över sitt ansikte. Handen, som höll
den blårutiga duken, var bred och van till arbete,
men icke grov och vanskaplig som en jordarbetares.
Hon skakade på huvudet, de mjuka läpparna
skälvde.
»Jag har så ont i min hand,» viskade hon åter,
sakta, klagande, som ett förklemat men tåligt barn.
Hon är icke vacker, därtill äro dragen för litet
utpräglade, färgerna för obestämda. — Ingenting
annat än vekhet i linjerna, och så ett förunderligt
tycke!
Det lockar och drager, detta blekhyade ansikte,
det är som en oläst bok; man undrar och gissar.
Hå! Jag sitter där och målar för mig hennes hem,
jag vet ju så väl hur det ser ut, — och hennes
liv, hennes framtid. Det är det gamla vanliga —
naturligtvis. Hon är en ibland tusen.
Jag sitter och ser på den hand, varmed hon
stöder den andra, vilken hon ännu skakar smått,
som när man söver ett barn som lider. Denna bara
hand har en vacker form, med smala, spetsiga
fingrar, den känner lika litet till handske som till
hårt arbete, den brukar aldrig skvalpa i vatten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
