- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
39

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En grobian

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och han gör det genom att föra knappen av sin
käpp upp mot hattens brätte. Att göra mer affär
av en hälsning skulle icke anstå honom, ty han är
en grobian. Det är hans stolthet.

Gubben ser präktig ut, troligen tio procent
bättre än han gjorde i sin ungdom, men vacker
är han långt ifrån. Sinsemellan kalla de unga
flickorna honom »babianen», innan de blivit
bekanta med honom; sedan blir det alltid »farbror
Hampus».

Han misstänktes någon gång för att gå i
friaretankar, detta dock troligen med orätt. Det händer,
att en av de dristigaste flickorna frågar honom,
varför han inte gift sig. Då nyper han henne i
örat — visst icke milt— i det han med en grym
min säger: »det är inte för en sådan gammal grobian
som jag, förstår du — nippertippa.»

Säger man något, som misshagar honom eller
som han finner dumt och enfaldigt, har han ett
alldeles eget sätt att uttrycka sitt ogillande eller
förakt. »Höh!» säger han blott. Det är ett
mellanting mellan skratt, hostning och spasmer. Han
rycker till med hela kroppen, som om man drog
i någon hemlig tråd; munnen gör en sarkastisk
grimas och ena skuldran far i vädret. Sedan ser
gubben ut alldeles som förr.

Hans ansikte är långlagt. Ifrån näsan till
överläppen är en ofantlig väg. Man tycker att munnen
sitter alldeles nere på hakan. Och så är håret
draget fram vid öronen i två slätkammade krokar;
det är blont och ännu icke grått. Cylinderhatten
sitter alltid på nacken. Ingen människa har
någonsin sett den sitta rätt.

Lektorn är så punktlig och regelbunden i sina
vanor, att han blivit till ett ordspråk. Klockan nio
tar han sin morgonpromenad; alltid samma väg,
ut forbi östra tull och in igen. Klockan fem går

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free