Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnimmas om denne på sitt sätt märklige man. Talade man
om honom i Upsala, så var han allmänt aktad och afhållen;
talade man om honom i Stockholm, så var han hos alla med
undantag af Skjöldebrand och några andra, som värderade
honom, — föremål för begabberi och missaktning, särdeles inom
teatern och Musikaliska Akademien, hans egentliga
verkningskrets. Inom kapellet tåldes han af ingen, om ej af Crusell, hvars
fina takt och menniskokännedom förekom hvarje missförstånd.
Med de öfriga låg han i ständigt gräl, och det berättades, att de
berömde valdthornisterna Steinmüller en gång så handgripligen
tillrättavisat honom, att han blef inneliggande. Då han sände
efter dåvarande konsertmästaren Du Puy, för att bedja honom
anföra, frågade denne: ”Hvad felas det egentligen herr
hofkapellmästaren?” — Jak er ferpannet sjuk, jak tror jak fått
schlag, sade Hæffner. ”Många?” … sporde Du Puy, med
en ironisk min. Teater-sujetterna roade sig åt hans
häftighet och hans rotvälska, hvaröfver han blef ännu mer rasande.
Han påstod väl, att han studerat språket för Thorild, men
detta sträckte sig åtminstone icke till uttalet. En gång, då
han skulle ange tempo till en fruntimmers-kör, som var tecknad
Scherzando, ropade han till kören: Na, flicker! nu kommer en
liten schersant (såsom sergeant vårdslöst uttalas), hvarpå följde
ett gapskratt, som gjorde all sång omöjlig, och Hæffner
började ropa: Agtrise-back! Ferpannete pyke! o. s. v. Sina
antagonister kallade han genast ”hundsfotter, kanaljer” o. s. v.
För det allmänna lugnets skull måste han således aflägsnas,
hvartill äfven bidrog hans intolerans emot alla nyare kompositörer.
Hans sats var följande: Entel, Kluck und Pack (Hændel,
Gluck och Bach) er Kut Fater, Kut Son und ten Helge
Ante i musikken; resten er pare tynge (dynga). Mozart kunde
han väl ej neka ”ferpannet mikke scheni”, men Haydn var
stundom en ”Bedde-mett” (petit-maitre). Om de nyare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
