Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekomma inbördes krig (hvartill tärningen var kastad genom
Adlersparres tåg), samt rädda på en gång fäderneslandet och
den konunga-ätt, hvilken han svurit trohet, ty det var snart
ingen hemlighet, att han velat fästa kronan på prins Gustafs
hufvud, och då utgången blef annorlunda sade han öppet: ”de
ha narrat mig”[1]. Deraf förklaras jemväl, att icke blott
Gustavianerna sågo Adlercreutz med andra ögon, än Adlersparre,
men sjelfve Gustaf Adolf, ur hvars hand han ryckte värjan
och dermed spiran, hyste till honom intet agg, utan kallade
honom den ende hederlige man i hela revolutions-partiet.
Detta senare är mig försäkradt af en bland mina gamla, ännu
lefvande vänner, som vistades med Gustaf Adolf i Thun, år
1810, och för hvilken tillgifne tjenare, då hans enda sällskap,
han dagligen talade om sitt olyckliga slut som regent. Till
Adlercreutz’s odelade popularitet bidrog mest den magiska
verkan, som en handling af stort politiskt och personligt mod
alltid utöfvar på mängden, samt den fullkomliga frånvaro af
hemliga afsigter och beräkningar, som alltid utmärkte honom.
Han hade derfor få eller inga fiender. Så var icke förhållandet
med hans berömde medtäflare. Om honom utspriddes, att han
egentligen blifvit, som det heter, ”lyft på hästen” af
Anckarsvärd; att han höll sig en dagsresa bakom sin armé[2], för
att i värsta fallet kunna komma öfver till Norge, der han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
