Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna fråga kunde Järta aldrig få svar, hvarför han också,
välbetänkt, kallade det ett omoget företag att bortröfva kungen
vid Beckers värdshus och sätta honom på Vaxholms fästning
(förutsatt att det lyckats). För hvad som sedan skedde och
lyckades, var ingen plan uppgjord, utan vår underbara
räddning var en omedelbar Försynens skickelse. För de dunkla
sammansvärjningarna inom arméerna på Åland och vid Norska
gränsen ville, under lång tid, ingen med anseende ställa sig i
spetsen, till dess omsider Adlersparre öfvertog ledningen. Men
om, såsom lätt varit möjligt, och hvilket Ehrenheim, Stedingk,
Lagerbring och sjelfve Adlercreutz, ännu på morgonen den 13
mars, hoppades, Gustaf Adolf låtit sammankalla riksdag: hvad
hade vestra arméens öde blifvit? Kunde riksdag och revolution
gå tillsammans? Kunde man undgå att straffa landsförräderi?
Eller om Gustaf Adolf utfört sin föresats (som han
omnämner i sin berättelse om den 13 mars) att icke begifva
sig till Stockholm, utan från Haga, natten emellan den 12
och 13, hemligen rest en omväg till de södra orterna, till
Tolls armé, hade borgerligt krig kunnat undvikas? Eller om
Greiff ej händelsevis gått öfver borggården i det afgörande
ögonblicket, utan kungen hunnit högvakten, der det Tyska
regementet var honom tillgifvet: huru stor styrka kunde
revolutionärerna påräkna? Mängden af borgerskapet var konungskt
sinnad. De liberale köpmännen utgjorde ett ringa antal, emot
handtverksklasserna, som egentligen bildade det beväpnade
borgerskapet, och Schwan hade, enligt hvad han berättat,
äfven sedan fängslandet lyckats, den största möda att hindra
brigad-chefen Oldenburg från att med hela sin korps skynda
till konungens befriande. Alla ansedde generaler i landsorten
hade antingen, såsom Essen och Wrede, icke velat deltaga i
rörelsen, eller, såsom Toll, förklarat sig vilja gå med sin armé
emot de upproriske, eller, som Döbeln, hotat att hänga deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
