- Project Runeberg -  Lefnadsminnen /
179

(1870) [MARC] Author: Bernhard von Beskow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

179
i blick och anletsdrag. Man såg vid "Movitz begrafning”
hela " processen” tåga förbi, och hörde personerna sjelfva, som
hade de varit i rummet, trumhvirflarne, piporna och triangelns
klang. Föredraget hade dock en olika karakter. Hjortsberg
idealiserade mer, Raab iakttog en sträng naturhärmning, men
begge voro sanna. Den bekanta " Ack, du min moder", erhöll
t. ex. hos den förre en mera glad, hos den senare en tragisk,
hemsk hållning. Hjortsberg gjorde stundom tillägg, men all
tid i styckets anda. I Telje-visan spelade han först melodien,
såsom inledning, på bordet, föreställande ett gammalt orgel
positiv, der stämmorna fastnade emellanåt och tjöto, som i
landtkyrkor, när en dålig organist behandlar instrumentet.
I sången lade han ett slags grymtning, af den allralöjligaste
verkan, och vände om bladen i lagboken med trynet, hvarpå
han fnös och såg sig omkring med ordentliga svinögon, små
kloka och fundersamma, till dess det bekanta " Nej!” bröt
fram, med den gällaste, mest uthållande galtstämma. Raab
deremot sjöng visan enkelt och naturligt, till orden :
"Kom en sugga, fram vid bordet titta,
Satte sig vid præses sans façon ”,
der han uppförde en hel scen, huruledes den nykomna helsade
på kamraterna, hvilkå mottogo gästen med ömsom glada eller
snäsande miner och uttryck, hvarpå alla, unga och gamla,
samtalade sins emellan, med fina och grofva läten, om hvar
andra, liksom hörde man en hel hjord. Det var, om man så
vill, troppo naturale, men man kunde skratta sig till döds
deråt. I öfrigt skilde sig Hjortsberg och Raab deri, att den
förre helst valde och lyckades bäst i de glada och idylliska,
den senare i de elegiska af Bellmans sånger. Redan deras
vanliga ansigtsuttryck angaf detta, af hvilka Hjortsbergs var
muntert och vänligt, Raabs allvarligt, att ej säga dystert, så
som jag sökt teckna honom, vid den åt honom egnade minnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:52:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beskminn/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free