Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
undkomma lefvande. Dels var en sådan föreskrift, såsom
Skjöldebrand jemväl anmärkte, öfverflödig, ty Gustaf Adolf
snarare undvek än framkallade faror; dels öfverensstämmer
det alldeles icke med Carl XIII:s karakter att yttra nå
got sådant om en olycklig och nära anhörig, och minst
skulle hans lynne egt en sådan hårdhet vid en tidpunkt,
då han nyss var återkallad till lifvet och ytterst svag efter
ett slaganfall. Möjligen har sägnen uppkommit af ett bref
från Engeström till Adlersparre, der han först med de föga
diplomatiskt afvägda ordalag, som voro honom egna, yttrar
om de kungligas resa: " Alltihop embarqueras i en fregatt,
som förer det till någon Tysk hamn”, och sedan, på ett
annat ställe: "Pengarne äro i Skjöldebrands hand; således
får han (f. d. konungen) lyda, om han vill lefva ” (nemligen
om han vill ha något "att lefva af" på främmande botten,
hvilket är något annat, än hotas till lifvet) **). Deremot
underlät ej Skjöldebrand, på hvilken det svåra ansvaret låg,
att, när någon större folksamling fans vid ett hästombyte
(såsom det inträffade vid Mjölby i Östergötland)
, varna f. d.
konungen för att titta ut genom fönstret, emedan han då
kunde bli igenkänd af folket, och ingen mägtade sedan
svara för hans lif; hvilket ord var tillräckligt att förmå
honom sitta stilla bakom nedfälda gardiner. Vid ankomsten
till Carlskrona mötte, å Carl XIII:s och hans gemåls vägnar,
öfverkammarherren baron Hugo Hamilton och kammarherren
grefve Erik Piper, för att framföra helsningar och julklappar
(ty det var vid jultiden), hvilka jemväl emottogos. Några
hafva skämtat öfver denna uppmärksamhet, som de ej tyckt
*) Engeström var ej lycklig stilist och synes ej satt värde derpå hos
andra. Om Lagerbjelke, som onekligen hade en ypperlig penna, ytt
rade han : ” Vanan att poëtice umgås med Svenska folket, införd af
Lagerbjelke, och, Gud nåde oss ! allt sedan vidmagthållen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
