Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
>
mottaga kronan, ej företaga den Tyska resan , o. s. v. Det
är äfven bekant, att sinnesrubbade ana och förutsäga kom
mande ting, utfallande vinster på lotteriet m . m . Den ofvan
nämnda frågan framställes på grund af en egen iakttagelse i
Gustaf Adolfs tidnings-lagstiftning. Han anade nemligen något
eftertänkligt deraf, att tidningarna öfverallt begagnade uttryc
ket vi, som han ansåg böra förbehållas konungaspråket. Tid
ningsutgifvare förständigades alltså, att i stället för t. ex. tale
sätten " vi förvänta ” " vi anse det orätt " " vi hålla före”
0. S. V., skrifva "man förväntar”, o. s. v. Att i våra dagar,
då pressen kallas " den tredje statsmagten ”, och af många an
ses såsom " den första”, dylika talesätt röja något af konunga
språket, har äfven fallit andra in ; men att upptäcka det i
Sverige för femtio år sedan, tyckes nästan röja en siaregåfva.
Äfven andra skäl synas antyda, att Gustaf Adolfs mycket om
talade vanvett ej var af vanligt slag. Hans historia är ännu
icke skrifven, ännu mindre hans själs historia. Den kommer
att visa, huru vida detta vanvett egde något af hvad den
gamle filosofen kallade " en helig sjukdom ”.
Vi nämnde, att efterverlden sannolikt kommer att se
Gustaf Adolf i ett poetiskt ljus. Hans uppträdande för den
ädle Enghien, som räddare och hämnare, hvilken strid kostade
hans krona, är ett storartadt, tragiskt ämne. Flere drag af
hans olyckliga, kringirrande lif, äfvensom hans död, erbjuda
rörande scener. Århundradens afstånd och diktens förskönande
fjerrglas skola ställa dem i en högre dager, än de i den pro
saiska verklighetens drägt visat sig för våra blickar. Det
poetiska i Gustaf Adolfs öde har jemväl i våra dagar ej blif
vit förbisedt af skalder, både inom och utom Sverige. Ett
par bevis må anföras. Under vistandet i Paris, vintern 1827
—1828, såg jag ofta Victor Hugo, som då med sina Odes et
Ballades nyss öppnat sin lysande bana, ännu fri från alla för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
