Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikanska björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mor på stället bara gapade. Hon visste inte hvad hon skulle
säga eller taga sig till i en sådan stund.
Och hvad skulle hon väl tänka heller. Måntro att sitta i sin
andakt och få se ett annat fruntimmer komma in såsom ett
yrväder och knyta sig om halsen på ens egen och endaste karl!
Hvilken hustru som helst skulle bli bå’ förvånad och perplex
vid en sådan syn.
Kalle var emellertid inte människa att stiga upp. Så argt
höll sig Anna-Greta fast om halsen på’n och stammade:
— Kalle, Kalle, käre välsignade Kalle lelle!
Men när Inga i Granåsen hade sett på tillställningen en
vändning och hunnit sansa sig ett grand, blef hon het och ilsk,
fast det inte gått fem minuter se’n hon läst »vangelet» och
varit from.
— Släpp karlen, släpp honom på eviga momangen, för min
ä’ han! Annars ska’ ja’ fresta, om inte mortlastöten kan hjälpa
karlagalenskapen ur kroppastollen på dej, ditt gamla laja och
evinnerli’a skrälle! fräste Inga.
För det är minsann skinn på den gummans näsa.
Men hon hade knappt fått det sista ordet ur sin mun, förrän
hon gaf till ett illvrålande, så att fönsterrutorna skallrade. Och
i detsamma föll hon framstupa på golfvet och började krypa på
händer och fötter bort under sängen. Samtidigt började också
Anna-Greta att hoa och illgrömma sig och suga sig fast som en
blodigel vid Kallestackaren.
— Si, nu ä’ han i dörra! tjöt hon.
Och när Kalle tittade ditåt, fick han syn på en luden varelse,
luden från ofvan till nedan.
— Dä’ ä’ en björn, som går på bakbena! Och ingen bössa
har ja’! flämtade han, när han synat vidundret en vändning.
Och så började äfven han att krypa under den andra sängen
och stönade och pustade och stretade förskräckligt, ty han fick
lof att släpa Anna-Greta med sig. Hon släppte honom inte,
kan’veta.
Och där lågo de nu allesammans under sängarne och skälfde
samt hörde hur vilddjuret tassade fram på golfvet under ett
murrande, hvilket lät som ett människogrin.
De tordes inte röra en lem eller ge ett ljud ifrån sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
