Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om männens grymhet och synd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där låg nu den stackarn i grenarne bland körsbär mellan
himmel och jord och tjöt och bölade och kunde ej komma ur
fläcken. Så fort hon rörde en lem, riskerade hon nämligen att
dråsa ner. Det förstod hon.
— Hjälp mig, hjälp mig för Guds skull, hojtade hon. Men
Sven rörde sig ej ur fläcken, utan log försmädligt och sa’:
— Dä’ brådskar inte. Ät nu bär och moja dej, mens jag
går åt hinstuan en vändning och språkar med änkan.
Vid det talet blef Lena så ledsen och förargad, att hon
damp ner och bröt benet af sig. Och se’n fick hon ligga på
sjukhuset och lida, medan hennes afgrundsande till man gick i
Rydets kohage och stollades med änkan.
Tvy attan hvad karlarne i alla fall äro ena odjur! Ve,
sjufaldt ve öfver dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
