Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Israelssons skinnväska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brukar vara hustrurna, som pina ihjäl sina män. Åtminstone
påstå gubbarne, att det är så.
Bara häraf kan man se, hvilken förfärlig människa Per i
Skinnarbo var.
Sedan han började hålla alla auktioner i trakten, hade han
fullt upp att göra med att gå omkring och kräfva pengar, och
därunder fick han själf alltid mat i gårdarna. Fördenskull
arrenderade han bort sitt hemman, sålde alla naturaprestationer, som
han fick af arrendatorn, hvadan det sällan fanns en matbit i
huset till hustrun, utan där fick hon sitta och svälta och fara
sämre än ett fattighjon, ända tills döden omsider förlossade henne
från världen och Per Israelsson.
Själf gick denne emellertid omkring i orten med sin
skinnväska under armen och fick kalas särdeles på de ställen, där
man icke hade pengar till hands åt honom, när han kom. Hela
hans väska svällde nämligen af auktionsprotokoll och lappar och
sammandrag, och i hvarenda stuga hade han alltid något att
fordra.
Ni vill kanske höra historien om, hur han doppade i grytan
hos Jösses i Lappebol? Jo, han kom dit ner en middagsstund
och skulle kräfva ut likvid för ett mindre auktionsinrop.
Jösse själf var ute i skogen och skrädde bjälkar, och
Johanna hade smitit bort till grannkvinnan för att prata och slamra
en vändning. Men öfver elden i spisen stod en gryta och
puttrade, och det såg ut som om det legat något sofvelaktigt i henne.
Per i Skinnarbo var hungrig efter vanligheten, och då han märkte
ett brödspett i taket, bröt han ur en kaka och gaf sig till att
doppa i grytan det värsta han kunde. Men så värst godt fann
han det i alla fall inte.
När han höll på som allra bäst, kom emellertid Johanna åter.
— Ursäkta, sade Per, att ja’ doppar ett grand! Jag har
gått lång väg och är bra svulten, men dä’ va’ ett magert fläsk
du kokar! Dä’ smörjer just inte brödbiten så särdeles!
— Tvi sjutsingen, inte kan I doppa där! Dä’ ä’ inte sofvel
i den grytan, hojtade Johanna och blef alldeles perplex.
— Hva’ attan ä’ dä’ då? frågade Per och började blekna
— Dä’ ä’ Jösses böxer, som ja’ får lof att koka och byka’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
