Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klockstapelsmålning i Gnidarum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regnväder. Han ruttnade märkbart och tydligt var, att han en
dag skulle komma att dråsa ner med klockor och hela
konkarången, om ingenting gjordes vid honom.
Detta begrep omsider till och med kyrkorådet, och då kan
man nog förstå, hur uselt det var ställdt med stapeln. Ja,
de betänkte saken så allvarligt och så djupt, att de till sist i
sin högvördighet beslöto att rödfärga hela klockstapeln på alla
sidor uppifrån och ner.
Och det gjorde de rätt uti, efter som de ju lyckligtvis hade
Nesse Prick, den förnämste och likaste rödfärgare i hela
lutherska läran, boendes inom kommunen.
Nå, när saken efter många om och men var uppgjord och
Nesse Prick skriftligen förbundit sig att blanda så och så
mycket rågmjöl och så och så mycket kimrök i rödfärgen, på det
den skulle bita sig fast redigt samt inte heller bli allt för
ljusröd, så skaffade sig Nesse två medhjälpare och med dem
lommade han in till sta’n för att köpa ingredienserna.
Dit hörde också omkring 6 liter brännvin, det beprips, ty
Nesse Prick hade, han som andra framstående målare, en
djädrans konstnärsnatur i sig, som gjorde att han ville lefva högt,
medan han producerade.
Serradö, när de kommo tillbaka, lånade Pricken en
30-kannorsgryta utaf Inga på Hörnet och så spände de till att koka
färgen i en sandhåla strax vid Gnidarums ringmur.
Medan de där kokade och rörde i färgen, hälsade de förstås
rätt flitigt på literbuteljerna, så att de till sist började tralla och
sjunga visor och dansa polska i sandhålan.
Sådant är naturligtvis en sedvänja bland konstnärer, men
frågan är, om det kan anstå folk, som hålla på att koka rödfärg,
afsedd för en kyrkoklockstapel.
Orgelnisten gick också flera gånger ut på sin förstugutrappa
och rankade på hufvudet och såg bedröfvad ut, när han förnam
Prickens och hans kollegers sång och öfriga syndiga väsende.
Men det gick duktigt för dem likaväl. Färgen blef bra, och
hur de stretade och vände sig, fingo de omsider upp ett par
stegar mot stapeln och skulle knäcka till med målningen.
— Ja, nu ta’ vi oss en halare, och se’n dra’ vi i Gu’s
namn te’! sa’ Prick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
