Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stolla-Greta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kära hjärtandes, är dä’ en romal, så tala om’et, om det
inte är nå’t, som hänger ihop mä’ bektens insegel! läto vi och
blefvo så upptända af nyfikenhet, att vi knappt visste till oss.
— Käre Gu’, ja’ vet knappt, om ja’ drömmer eller ä’ vaken!
Men när ja’ kom till fattighuset i ottan, låg Greta och drogs med
dö’en. Det var som om någonting hade sprungit sönder i bröstet
på henne. Men vettet hade hon åter i det närmaste!
— Åh, bevars!
— Jo, hon talte om hvad ingen förr vetat!
— Gjorde hon! sa’ vi och sträckte fram halsarna och spände
öronen.
— Ja, gjorde hon så. Men kanske ja’ inte bör yppa’t,
förran ja’ talt med länsman! fortfor Märta.
— Bah, nu ä’ hon ju döer, och med den, som ä’ i dödsriket,
kan väl ingen länsman ha’ nå’n makt, rätt så’n maffe han vill
va’! inföllo vi.
— Nå, det var då ett vist och sant ord! Jo, Greta
berättade, att när hon tjänade på herregårn, så var där en gång
en målare från sta’n och gjorde en hel hop grannlåter i taken.
Och det minns ja’ nu grant själf. Hon blef då bekant med den
eländiga människan och tog till att tycka om honom, så att hon
kunnat dö, och så att hon rent af syndade med det! mente hon.
När målaren rest sin kos, fick hon emellertid spörja, att han
var en vådligt dålig människa, som inne i sta’n hade ett par tre
stycken fästemör, och att han därinne gått och gjort narr af
henne. Då hon på det viset kom underfund med, att hon kastat
bort sina likaste och bästa känslor på en usling och en
bedragare och en drinkare, så liksom brast det sönder någonting i
hufvudet på henne, när hon låg och sörjde och funderade en natt.
Efter den natten mindes hon knappast annat, än att det var
någonting, som jämt och samt hviskade inom henne, ibland högre,
ibland saktare, att hon skulle »hänga eller strypa ormen, som
bedrog henne». Den rösten talade till henne äfven nattetid!
— Aha, då var det den, som dref henne omkring med repet
på vägar och stigar för att leta efter »ormen». Dä’ förstå vi nu!
— Jaha, och i tisdags kväll hade hon förnummit rösten
starkare och tydligare än eljes, och just då hade hon mött en
stackars aftynad vandrande gesäll ute på Mogårdsvägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
