Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åja, vänta ni era murvlar», sade Rolf.
Senast träffades vi i Hernösand för ett år
sedan, närmare bestämt den 22—23 februari, då
Ernst Rolf var ute med sin sista revyturné. På
förhand hade jag telefonledes snokat upp honom
i Söderhamn och genom hans sekreterare fått löfte
av honom att före revyn hälsa min biografpublik
på Palladium välkommen klockan 7. I en hast
fick jag upp filmen »Städernas stad» från
Stockholm. Då jag mötte honom på stationen påminde
jag honom om löftet.
»Är du tokig människa, då tar jag ju bort
publiken från revyn!»
Han hade inte klart för sig att han lovat något
sådant, och han var ganska mörk. Men nu
inträffade något. Jag fick tillfälle att göra honom
en liten tjänst. Hans kapellmästare rapporterade
att teaterns piano var oanvändbart, jag lovade att
genast skicka en prima flygel från biografen till
teatern — denna småsak gjorde honom genast så
hjärtlig och glad och uppfylld av gammal
kamratanda att han inte bara hälsade min publik och
höll ett glatt tal till den utan även bjöd den på
ett av sina revynummer, nämligen filmen »Mitt
bättre och mitt sämre jag», där han som bekant
sjöng både på duken och scenen. Inför den
förtjusta publiken gav han mig vitsordet att jag
förmått något som ingen annan skulle lyckas med,
nämligen få honom att ännu en gång uppträda på
biograf. Det blev min gamle kollega bond- och
biokomikerns så vitt jag vet första och sista
personliga uppträdande som biocharmör.
Då han nästa dag skulle resa vidare till
Örnsköldsvik hade en gammal bekant till honom
fattat posto vid embarkeringsplatsen utanför
Palladium. Det var fröken Maria Strandberg, »Maja
på Stadt», känd som författarinna av
Trollebo-kungen. Det blev stora famnen, och i återseendets
glädje utropade fröken Strandberg:
»Om jag hade en miljon, gosse, så skulle jag
ge dej den!»
»Tack ska du ha, Maja», svarade Rolf, »men
vad bleve väl världen bättre för det — har man
bara kvar sitt glada humör så går det bra ändå.»
En glad beväring.
grät, ömsom svor — svor
En kväll när jag kom
hem satt Rolf som
vanligt och väntade, men
han åt inte gröt — nej,
han grät. I
bondbevärin-gens utrustning ingick
även träskor och den
kvällen hade någon
»avundsjuk jäkel», som
Rolf sade, passat på att
kasta in några små s. k.
kardnubb i träskorna.
Detta hade Rolf icke
märkt vid påtagningen
men då han
marscherade på scenen under
sången började
nubbar-na att röra på sig och
stack Rolf i fotterna.
Givetvis kändes det allt
annat än gott, men icke
kunde han avbryta
numret utan sjöng,
marscherade och led till slut.
Nu satt han där på
sängkanten och
pysslade om sina blödande
»fossingar» och ömsom
som en dalmas.
I Stockholm uppträdde Rolf 1910 å Orientaliska
teatern, där jag en afton hälsade på i klädlogen.
Det var emellertid ganska svårt att få företräde,
klädlogen var nämligen belägrad av
beundrarin-nor, söta sma kvinns, en del med skolböckerna
under armen. Succé var det, både i salongen,
där Protus Åslund satt vid pianot, och i klädlogen.
Den bestämda tiden för Rolfs uppträdande på
Sveasalen i Stockholm kan jag icke erinra mig,
men jag minnes att Rolf visade mig en recension
ur en Stockholmstidning, jag tror D. N., där hans
prestationer fick följande vitsord:
»Ett lämpligt nummer medan publiken tog på
sig ytterkläderna —».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
