Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNENS DAG DEN I JUNI 1907 I VÄSTERÅS. ”Han kan
med tiden bli en stor skådespelare” sade landshövdingskan
Wersäll till fru Johansson. Den förhoppningsfulle sonen sitter
längst till höger.
ler aldrig någon »stue» på scen när
vi komimo fram. Där stod »skoven»
i stället, och vi fingo hjälpas åt att
plocka »skoven» åt skogen och finna
upp »stuen» och så över med
lakanen (som jag kallade våra stolta
dekorationer för). Så skulle en lampa
med skärm stå på »pianolan», som
även den fick en klädnad på baksidan.
Lampan skulle tändas, rampen
släckas när Rolf sjöng
»Barndomshemmet».
Det fanns gott om svenskar i
Nord-norge, män som bröto malm ur
fjället och en massa s. k. »svenske an*
læggsarbeidere», rallare* En sådan
svensk var en gång i salongen — som
då låg i mörker — efter
Barndomshemmet blev det i allmänhet en aning
tystnad, den var ju känslig och
spelade på fina strängar. När sången
tystnat från Rolfs läppar hördes en
snyftning och en stämma darrande av
rörelse:
»Heder åt dej, Rolf — jag tänker
på morsan förstårru».
Ljuset tändes, Rolf tittade upp på
raden och sade: »De gör du rätt i,
nu är du så god och går hem och
skriver, förstår du. Lova mig det!»
Han gick säkert hem och skrev.
Förresten, Rolf skrev sällan själv — han
telefonerade.
Apropos. Han hade en vän i livet, en äldre
vän som satt på telegrafen i Kristiania. Hade Rolf
sjungit 100 gånger på Bygdenæs, så nog hade tant
Elin varit där de 80—90. Ett helt husapotek med
på turnén var från hennes hand. Från en militär
depå hade vi vår vinter- och ylleutrustning.
Socie-tetens damer stickade som bekant åt sina
foster-iandsförsvarare. Att några plagg hamnade i
outsiders händer (och fötter) kan ju inte norska
armén gå under på.
Nåja, vi skulle ju också brottas mot Atlantens
vilda vågor och Norra Ishavets köld. Kallt i grader
var det inte — jag tror Nordkap passerades + 4°,
men det var »surt o g kol It».
Skulle vi på resan träffa tant Elins vän och
studiekamrat, telegrafkommissarien i Sandrossjöen,
skulle vi hälsa på och bo hos honom. Just där
byter man och tar »hurtigrutten», snälltåget på
sjön. Just där var hurtigrutten »forsinket» — hade
fått maskinskada och var inte att invänta förrän
5 dygn gått.
Fem dygn för Rolf utan någon visafton var
drygt, trots gemytlig samvaro med
telegrafkommissarien, som såg ut som ett julgransäpple, backad
och förfrusen av väder och vind. Fanns det lokal
på ön? — kommissarien hade ju »klaver», ett arv
från mor, inte precis någon Steinway. Lådan
kunde ju stå för sig själv i alla fall, och stämningen
fick väl Abram klara av med sin nyckel. — Jag
titta’ i skrället, hemskt ostämt, alla hammare ving-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
