Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början hade man blott dessa tre tonarter;
framdeles tillades ännu två, nemligen:
4. Den Aeoliska, motsvarande en skala på vår
durtonarts sjette ton: a, h, c, d, e, f, g, a; och
5. Den Joniska (Jastiska), som liknar vår
vanliga durskala: c, d, e, f, g, a, h, c.
En grekisk melodis tonart igenkändes på sista
tonen, som alltid borde vara tonartens grundton. Då
denna var funnen, så märkte man lätt af tonernas
förhållanden, om tonarten var dorisk eller frygisk, o. s. v.
Hvarje af dessa tonarter kunde ock sättas en
qvart lägre eller en qvart högre; de förra
betecknades med biordet hypò, de sednare med hypèr, t. ex.
hypofrygisk, hyperlydisk o. s. v. Härigenom
uppkommo 10 bitonarter, och tillsammanlagdt hade
grekerna sålunda 15 tonarter.
Grekernas tonskrift hade ingen likhet med vår
notskrift; den bestod af bokstäfver och var ytterst
ovig och invecklad. Ej nog att alla toner inom de
båda oktaverna hade serskilda namn, och några
deribland dubbla, men uti alla de olika tonartema hette
också tonerna olika, äfvensom de hade olika namn
för sång och instrumenter. På detta sätt uppkommo
ej mindre än 990 serskilda tontecken, och då de
endast bestodo af bokstäfver, så måste dessa varieras
i det oändliga, dels genom rätt, dels upp- och
nedvänd, än åt ena, än åt andra sidan lutande ställning,
än genom stympning, o. s. v.[1] (Se bilagan.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
