Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter utan ock ålägger skyldigheter, och som påtrycker
hvarje pligt den fria viljans stämpel:
Den frihet, som ger androm rum
Och icke ryckes om hvar tum
Af alt hon tror sig äga,
Som lart att rättighet och pligt
På ömsesidighetens vigt
Jämt mot hvarandra väga,
Som öfvar rätt mot hvar person
Och fordrar rätt med foglig ton,
Men vet att inför folk och tron
En ärlig mening säga.
Och detta sista, att »veta säga en ärlig mening», är
just framför alt annat det, som Talis Qvalis varmast
betonar; han är som ingen annan skald det »fria ordets
man», och den kamp, detta fria ord under detta
århundrades första hälft fatt föra, har i Talis Qvalis fatt sin
främste svenske diktare. Det svenska språket älskar
han, ej på ett högtrafvande sätt såsom bättre och
vackrare än alla andra språk; det är för honom mycket
mera än »ärans och hjältarnes språk», det är rätt och
slätt hans folks språk, hans fosterlands språk — detta
fosterland, som för honom är den konkretaste
värklig-het, den han med lif och själ vill värja, och den han
själf definierar så:
Hvad är vårt land, om det ej är
De färger, som vår fana bär,
De tämpel vi bevista,
Vår moders bröst, vår hnstrus famn
Och våra barn och deras namn,
Vårt första och vårt sista,
Den knappa vret, som vi beså,
Det tungomål vi tala på,
Det hem vi ha, den graf vi få,
Vår vagga och vår kista.
I sitt tal i Svenska akademien öfver Hvasser säger
han också bland annat: »Men hvad är då
fäderneslandet? För en tysk kan det vara en näringskälla, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
