Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu många år lefva och i sin sång kämpa emot hvad
han fann trångt och vrångt i lifvet. En kort tid
funderade han med allvar på att bli prest; därefter sökte
han, ehuru förgäfves, åtskilliga postkontor, hvarom han
brefväxlade med den af Talis Qvalis besjungne
riksdagsmannen i bondeståndet, Hans Janson, »skalden vid
harf-ven», som Braun kallade honom. Emellertid fortsatte han
att genom studier arbeta på sin egen utveckling; äfven
härför tänkte han understundom på att resa till en akademi
för att, som han sade, »hämta nödvändig bildning». Till
all lycka blef detta aldrig af; ty om det än brister Braun
åtskilligt i värsens konstnärliga behandling, som ibland
sakna skönhet och vacker form, så äger han så mycket
mera af det sundt och sant omedelbara, som kanske
kväfts i den akademiska luften. Hvarken hans eller
Beppos lynne var på något som hälst sätt akademiskt.
Men tidens åskådningssätt var dock det, att ingen
bildning var fullgiltig utom den akademiska. Och det är
i full öfverensstämmelse härmed, som Braun säger, att
»sångens lifselement likväl är akademisk bildning». * —
»Visserligen kan man bilda sig själf, men det händer
då ofta att man förbildar sig», är ett af Brauns uttryck;
detta hände dock aldrig honom; han förblef sig själf
så länge han lefde, och hur stor hans literära framgång
än blef, var han alt jämt samme anspråkslöse, nästan
till ytterlighet blygsamme och tillbakadragne man: »jag
vill sträfva framåt, ty jag är äregirig — sångens
törnestig har jag valt till min väg, men far jag vilse på
denna, så gör sorg och förtviflan mig oförmögen till
något annat, och jag skall då förgås som en droppa
bland hvardagsmänniskornas hvirfvel. Tro icke, att jag
är öfvermodig, jag är nu långt ödmjukare, än när jag
satte pennan första gången i hand; ty när framåt är
konstnärens fältrop, så bör ock ödmjukhet vara hans
lösen — i fall han skall lyckas på sin bana.»
• Vi erinra oss i sammanhang härmed ett mycket betecknande
yttrande af Nybom vid ett tillfälle, då talet föll på Ridderstad: »åh
han — han var aldrig student!» sade Nybom halft föraktligt, sedan
han dock strax förut berättat, ej utan en smula stolthet och med ett
visst eftertryck på ordet, att löjtnant Ridderstad en gång besökt
honom i hans d. v. låga bostad i Vesterås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
