Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma» dikter. Men så visst som det är sant, att man
genom en smal dörrspringa kan se ett helt landskap, så
är ofta också ett enda yttrande nog för att låta en kasta
en lång blick in i en människas innersta; dylika
yttranden ha vi här anfört, och det är på grund af dem,
som vi kallat Braun en man icke utan religiöst sinne.
Äfven utvecklas ett sådant än mera genom sorgen; en
djupare uppfattning af många förhållanden förlänas
genom den.
En dylik uppfattning, som vi med rätta anse böra
kallas rent kristlig och som särskildt utmärkte Braun
bland denna tids skalder, är den, som framkommer
uti flera dikter: »Elden renar», Danserskan i Antiokia»,
»Den fallna», i den märkliga novellen »Klara», m. fl.
och som i korthet kan uttryckas så: må den, som
aldrig varit utsatt för en pröfning, som uppvuxit
om-hägnad och skyddad, ej döma den olyckliga, som,
»öfver-gifven, utan skydd af alla», tvingas af lifvet själft, dess
hårdhet och nöd att falla. — Han visar, att mången
kvinna, som af människor kallas fallen, kan besitta, som
han säger i berättelsen »Klara», ett människoälskande
hjärta, mäktigt af den »mest sublima försakelse»; kan
hysa längtan att vilja lefva för det ädla och det goda,
kan utan rast och ro sträfva efter att ånyo resa sig:
»en fallen ande, som med allvar vill återupprätta sig,
har ingen ro, vet ej af hvila. Liksom den skeppsbrutne
sjömannen anstränger den alla sina krafter för att uppnå
landet, som skimrar i fjärran, där lifvets ängel vinkar
ifrån stranden.» Braun visar, att en dylik kvinna kan
återupprättas äfven inför människor, och det kraftigaste
medlet därtill anser han vara en värklig kärlek — sådan
han själf erfarit den, och som på honom haft så stort
inflytande. I »Klara», där han skildrar en dylik
utveckling af ett människohjärta och ett människoöde,
säger han: »hon hade väl hittills, men alltid med en
hemlig afsky, ägnat en syndig dyrkan åt Pathos, åt
begärelsen: nu först hade hon lärt att känna dennes
ädlare broder Eros, och med det samma hon började
tillbedja denne gud, började äfven för henne ett nytt
lif. Hon var icke den första, kärleken åter upprättat.»
Det är dock ej endast denna form af upprättelse, han
omtalar; han påpekar äfven den, som ligger i sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
