Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
golfvet af plankor. Många af dessa kvinnors hufvuden äro
glänsande, skalliga, klotformiga eller toppiga som ett ägg. Och till
denna besynnerliga form af hufvudet sluter sig det likbleka eller
eldröda ansiktet, hvars drag än äro slöa och slappa, än förvridna
af vanmäktig vrede. En af dem ropar efter mig:
»Det är du, din skurk, som mördade Ludvig XVI!»
Och då jag för att lugna henne tillstår, att jag har gjort det,
får hon ett nytt infall:
»Då är det också du, som stal Marie Antoinettes hund!»
De närmast sittande, som likaledes äro fastbundna, brista vid
dessa hennes ord ut i ett genomträngande skratt, som väcker de
andra förryckta ur deras dåsighet. De knyta händerna, arbeta
med benen och rifva och slita i sina band, medan vakterskan,
ostörd af det afgrundslika oväsendet, slentrianmässigt fortsätter:
»Det där är Jeanne, 37 år — har suttit här i 12 år.
Marguerite, 41 år — har varit här, sedan hon var barn. Här
sitter» . . . och vakterskan pekar på en varelse, som har sjunkit
ihop som ett klädbylte. Men ur klädplaggen stirra fram en
människas förunderligt bedjande ögon. Och hon pekar på en annan,
som arbetar i tvångströjan så våldsamt, att blodet springer fram
ur hennes handleder, sipprar ned efter stolsbenen och bildar en
röd linie i den hvita sanden. Men så har hon också suttit här
på samma fläck i 14 år.
Men allt hvad vi ännu hafva sett i La Salpêtrière bleknar
mot den sönderslitande smärtans bild, som ter sig i afdelningen
för sinnesrubbade barn. Det är icke skräck man känner i dessa
salar, utan det är en stickande smärta, som skär genom hjärtat, när
ens ögon på detta gräsliga sätt öppnas för lastens resultat i den
stora staden.
I bås, som äro slitna af de små händerna, se vi barn, som
äro blinda, döfstumma, lytta och idioter. Här finnas rum, som
äro öfverfulla af eländiga missfoster, hvilka så godt de kunna
komma oss till mötes och fara med händerna öfver våra kläder, i
det de utstöta besynnerliga läten och se på oss med barnaögon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
