Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Resa till Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 30 maj på aftonen kom Linné till Lycksele prästgård.
Gästvänligt mottogs han där af kyrkoherden Ola Gran och hans
hustru. De sökte i förstone öfvertala honom att stanna kvar
i prästgården, till dess ett större antal lappar kommit till
Lycksele och där fått både se Linné och höra omtalas från
predikstolen, i hvilket ärende han kommit till dessa bygder. Utan sådant
försiktighetsmått kunde nämligen olycka lätt inträffa. Att
anförtro sig åt lapparne vore vanskligt. De togo ofta till bössan,
då »någon ovetande till dem kommer». De hade till och med
satt en bössa mot prästfruns bröst, då hon en gång kom till
dem oförmodadt. Den följande dagen, som var pingstdagen,
fick ej Linné träffa några lappar. De kommo då ej till kyrkan,
emedan »gäddan lekte som bäst, hvilket är deras skörd». Han
bevistade emellertid gudstjänsten. Kyrkan var af trä och så
ömklig, att, »då det regnar, blifver man helt våt». »Den var
lik en lada med bänkar så låga, att man måtte blifva krumpen.»
Nästa söndag, som var böndag, skulle lapparne infinna sig,
ty eljest måste de böta 10 daler smt och dessutom tre söndagar
stå kyrkoplikt. Bäst vore därför för Linné att uppehålla sig i
Lycksele prästgård hela veckan. Så resonerade prästfolket till
en början; men sedan kommo de att tänka på att det vore
kanske förmånligare för honom att resa så snart som möjligt, enär
annars vårfloden, som man när som helst väntade, skulle
kunna bereda honom många svårigheter.
Linné begaf sig därför åstad. Färden ställdes till Sorsele.
Resenären roddes uppför Ume älf af en svensk nybyggare. På
sidorna om älfven utbredde sig än stora, ödsliga moar, än
präktiga furuskogar. Här och där växte tallar »höga, kikandes på
stjärnhvalfvet», men bland dem »lågo skönaste timmerstockar
ända längs, tvärs före, på sides ett, att man knappt framkomma
kunde, hvilka blåsten kullkastat». Det förekom Linné som om
det vore en stor förlust, att de härliga träden finge ruttna bort.
»Skulle det ej löna sig», undrade han gång efter annan, »att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
