Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
ibland satt jag på din rygg och vi galopperade
runt matsalsbordet. Minns du?
Jo, han mindes. Han såg för sig en liten
ljus-hårig flicka, som han ofta lekt med.
— Det var du, det var alltid du, sade hon med
blicken i hans. Sedan, när jag blev äldre,
svärmade jag för dig i smyg. Jag skrev tjocka
dagböcker fyllda med ditt namn och många svärmiska
funderingar; men du värdigades aldrig se mig.
— Du var så ung, sade han urskuldande och
log mot henne, och jag höll just på att förlova
mig. | j
— Ja, det var just det. Jag var inte för dig.
Du skall inte tro, att jag inte haft andra.
Hon skrattade muntert, och han kände ett sting
av svartsjuka.
Hon smög sig åter intill honom:
— Men jag återvände alltid till dig.
— Vi kunna inte hjälpa det, sade han och såg
över hennes ljusa hår mot havet. Vi kunna inte
hjälpa det. Det är ödet.
Hon viskade tätt vid hans bröst:
— När stormen upphör, måste vi skiljas.
— Lilla älskade, sade han häftigt. Hur kan du
tro, att vi kunna skiljas nu?
— Men vi måste! Detta är ju inte rätt.
Stormen slet plötsligt upp fönstret, och vind och
saltvatten stormade in i rummet; de sprungo upp.
De fingo arbeta en stund, innan de lyckades
stänga igen och sätta på hakarna. Hon stannade
ett tag och såg ut över havet. Han stod tätt
bakom henne.
— Vi resa båda, sade han.
— Men stormen? invände hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
