Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
— Vi resa, när den upphört.
— Hem? Det kom som ett ångestrop.
— Nej... Nej! Det kunna vi inte, det är för
mycket begärt. Vi resa långt bort, du och jag.
Han talade som en människa, som plötsligt
blivit utom sig. Hela hans regelrätta, välordnade
liv steg upp framför honom. Det var, som om
det kastat en snara om hans hals och nu bara
väntade på rätta ögonblicket att dra till.
— Hem? Vilket hem är det, där inte du finns,
lilla älskade?
Hon skälvde till, där hon stod. Var det inte
efter denna stund hon i så många år längtat?
Det var, som om hennes vilja långsamt smalt bort.
Hon hade älskat honom så länge, mycket längre
än någon annan, mycket längre än den andra,
som väntade honom. Det var inte hans ord, som
togo henne. Hon hörde knappast, vad han sade.
Hans tal nådde henne som långt bortifrån, från
andra sidan det dånande havet. Men det var hans
närhet. Det var medvetandet om att hon endast
behövde sträcka ut handen för att hon åter skulle
ligga i hans famn och känna hans läppar mot sina,
medvetandet om att han var kraften och styrkan
och hon endast en liten flicka, vars största glädje
det skulle bli att vara honom till behag.
Hon vände sig om.
— Ja> jag följer med... sade hon. Bara
stormen ...
Längre hann hon ej, ty då han såg ljuset i
hennes ögon, slog han armarna om henne och
lade hennes huvud mot sitt hjärta.
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
