Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Hon hade varit så ensam hela den långa vintern.
Det är inte gott att vara ensam. Och de långa
vinterkvällarna, då jungfrun hade fått lov att gå
ut efter slutat arbete, var hon allena i hela
våningen. Det hade knäppt så underligt i
möblerna. Det hade varit sådana underliga skuggor i
vrårna; och när hon till sist krupit ned i sin stora
säng, hade hon länge legat vaken och skrämt upp
sig med historier om inbrott och tjuvar.
Ack, hon var ett sådant barn! Och det lustiga
var, att fastän hon nu var gift och över tjugu år,
hade alla människor fortsatt att behandla henne
som en liten flicka. Kanske var hon det också,
eftersom hon var så liten till växten och hade
sådana stora, barnsliga ögon och en mun, som
log ständigt.
Hemma hade far och mor skämt bort henne,
men det var inte så underligt: de hade bara henne.
Underligare var ju, att när hon kom ut ur
hemmet, behandlade henne lärarinnor och tanter,
ja till och med unga herrar, på samma litet vänligt
beskyddande sätt. Hon tyckte om det för övrigt.
Det gjorde henne så varm om hjärtat och så ivrig
att söka ge igen något av all den vänlighet, som
slösades på henne. Men det befriade henne också
från ansvar. Ingen tänkte sig, att hon någonsin
skulle kunna ta ett eget steg eller ha en egen
mening. Och hon hade aldrig vant sig vid att tänka:
»Om jag gör detta eller detta, vart leder det?»
Allt hade för henne varit tillrättalagt och
välordnat, och livet föreföll henne mycket enkelt och
lätt att leva.
Äktenskapet blev endast en fortsättning på de
första lyckliga ungdomsåren. Hennes man kal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
